Medan regeringen framhåller det lägsta antalet asylsökande på över 40 år – cirka 6 700 personer 2025 – pågår samtidigt flera andra former av invandring som kommer att påverka Sveriges demografi. Det handlar om personer från länder utanför Europa som saknar asylskäl och anknytning till Sverige, men som ändå får uppehållstillstånd här med långtgående rättigheter och ofta möjlighet att ta med sig sina familjer.
Spaniens amnesti – Sveriges problem om fem år?
Spanien har beslutat att bevilja tillfälliga uppehållstillstånd, som kan förlängas, till omkring 500 000 illegala invandrare. Kraven är relativt låga: vistelse i landet före 31 december 2025, fem månaders närvaro vid ansökan och inget brottsregister. Efter fem år kan dessa personer få status som varaktigt bosatta i EU (VABO).
Denna status ger rätt att flytta till valfritt EU-land och att i praktiken omgående ta del av nästan samma rättigheter och förmåner som landets egna medborgare. Det innebär att Spaniens beslut kan få direkta konsekvenser för andra medlemsländer – däribland Sverige – utan att svenska väljare eller beslutsfattare haft något inflytande.
Bland de grupper som omfattas finns cirka 15 000 pakistanier. Medan många spansktalande migranter sannolikt stannar i Spanien, är det inte givet att detta gäller grupper utan språklig eller kulturell förankring där. Sverige har redan visat sig vara ett attraktivt mottagarland.
Pakistanier dominerar VABO-invandringen till Sverige
Under perioden 2021–2025 har 10 817 pakistanier kommit till Sverige som varaktigt bosatta från andra EU-länder. Det gör Pakistan till den överlägset största nationaliteten i denna kategori. Därefter följer bland annat Bangladesh och Albanien, långt efter i antal.
Totalt har över 20 000 personer från länder utanför Europa kommit till Sverige som VABO under dessa fem år. De har inte sökt asyl här och saknar anknytning till landet – men Sverige är ändå skyldigt att ta emot dem.
Därtill kommer deras familjemedlemmar. VABO-status ger rätt till familjeåterförening, även om anhöriga aldrig tidigare vistats i EU. Under samma femårsperiod uppgick antalet anhöriga till drygt 14 400 personer.
Studier som migrationsväg
En annan växande grupp är utländska studenter som efter avslutade – eller i vissa fall knappt påbörjade – studier stannar i Sverige, börjar arbeta och tar hit sina familjer. Även här rör det sig till stor del om utomeuropeiska medborgare.
Dessa studenter tar ofta jobb som inte kräver högre utbildning eller språkkunskaper, samtidigt som arbetslösheten är hög bland många redan etablerade utlandsfödda. När familjer följer med ökar trycket på skola, vård och andra offentliga system – kostnader som ytterst bärs av det svenska samhället.
Fokus på fel invandring
Regeringen lyfter gärna de sjunkande asyltalen som en politisk framgång. Men samtidigt pågår alltså en betydligt större invandring vid sidan av asylsystemet. En invandring som Sverige i praktiken inte kan påverka, men fullt ut måste bära konsekvenserna av.
VABO-invandringen är i grunden också en form av asylinvandring – via andra EU-länders beslut. Skillnaden är att Sverige saknar kontroll över vilka som kommer, samtidigt som kraven är lägre än för exempelvis arbetskraftsinvandring, där lönekravet från den 1 juni 2026 motsvarar cirka 33 390 kronor i månaden.
Sverige för en migrationspolitik som på papperet blivit stramare, men i praktiken förblir öppen. När andra EU-länder fattar beslut som får långsiktiga konsekvenser för vårt välfärdssystem, vår arbetsmarknad och vår samhällsgemenskap, saknar svenska väljare varje möjlighet till inflytande. Frågan är inte om det är förenligt med EU-rätten – utan om det är förenligt med demokratiskt ansvar. Kan Sverige fortsätta ta emot människor som andra länder beslutat om, utan att ens tala klarspråk om konsekvenserna?
Merit Wager
