”Islam behöver anpassa sig till Sverige”, sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i en intervju med Aftonbladet i mitten av oktober förra året. Det har hon helt rätt i. Intervjun gjordes med anledning av KD: s beslut om att gå fram med ett förslag om förbud mot att klä sig i burka och niqab på offentliga platser. Burka är ett plagg som döljer hela kroppen inklusive ansiktet. Ögonen på kvinnan som bär burkan kan anas genom ett nätgaller. Niqab döljer hela ansiktet men lämnar en springa öppen för ögonen. Kvinnor tvingas framförallt bära sådana kläder i totalitära islamistiska stater. Sverige är varken totalitärt eller islamistiskt. Och som Busch säger så är det viktigt för Sverige att ”säga ifrån medan vi kan.”
Det är klokt och riktigt att svenska ledande politiker följer Ebba Busch och KD i det här sammanhanget. Det handlar ytterst inte om att trycka till muslimer. Vad det handlar om är istället att upprätthålla den svenska statens framgångsrika tradition av den religionsfrihet där religionen i allt väsentligt är en privatsak. Den hållningen gäller givetvis oss alla. Oavsett om vi är kristna, buddister, judar, muslimer, ateister eller vad vi nu tillber för slags religioner och livshållningar så är det fråga om privatsaker som inte ska tillåtas att konkurrera med den svenska jämställdheten, jämlikheten, arbetslinjen, skolplikten och med den svenska öppenheten vad gäller sådant som sexualliv och relationer i stort.
Den svenska staten och dess ledande partier har under årens gång utkämpat flera strider och bataljer med många av kristendomens uttolkare och församlingar. Det har handlat om kvinnliga präster, om samkönade äktenskap, om aborter och om kristendomsundervisningens ställning i ungdomsskolan.
Ebba Busch parti startade 1964 som KDS – Kristen Demokratisk Samling. Partiet var först en förening som lyckades samla ihop över två miljoner underskrifter i protest mot att kristendomsundervisningen enligt ett förslag till ny läroplan för gymnasieskolan skulle bantas rejält. Trots den stora uppslutningen (runt 30 procent av befolkningen undertecknade namninsamlingen) så beslutade riksdagen att genomföra läroplanen. Vilket skapade mycket ilska och missnöje ute i de kristna församlingarna och även hos de breda medborgargrupper som värnade och uppskattade de kristna traditionerna som bland annat förkroppsligades i skolundervisningen.
Att KDS och många kristna den gången fick bita i det sura äpplet kan ses som ett uttryck för att kristendomen fick ”anpassa sig till Sverige” på ett i längden sunt sätt för samhället.
Vissa kristna församlingar har också vid några tillfällen försökt att bilda falanger inom KD; som partiet heter sedan 1996. Jag minns särskilt ett riksting strax efter den borgerliga Alliansregeringens maktövertagande 2006. KD: s dåvarande partiledare Göran Hägglund hade som nybliven socialminister fått ”ärva” ett regeringsförslag om utländska kvinnors rätt att under vissa förutsättningar få abort i Sverige. Jag var på plats på rikstinget som hölls i Sundsvall under några sommardagar 2007. Entrén till rikstinget var mer eller mindre belägrat av abortmotståndare som visade vedervärdiga bilder på aborterade foster. Inne i mötesrummet avlöste abortkritiska talare – varav flera var predikanter från mer militanta frikyrkor – varandra i talarstolen. Göran Hägglund och flera andra i partiledningen argumenterade starkt och övertygande om en mer balanserad och verklighetsnära politik. KD: s legendariske partiledare Alf Svensson som 2004 lämnade över till Hägglund sa under debatten att abortmotståndarnas argument och bilder ”får kvinnor att känna ångest, känna sig utpekade och dömda. Det kan aldrig vara kristen etik.” (Aftonbladet 29/6 2007)
Ebba Busch har sålunda mycket på fötterna når hon slår fast att islam behöver anpassa sig till Sverige. Hon vet vad hon talar om. Ska det landa bra för det svenska samhällets utveckling och framgång så krävs det att islam gör samma resa som kristendomen har fått göra i Sverige. Det handlar inte för ett ögonblick om rasism eller främlingsfientlighet. Det handlar om Sveriges bästa. Vilket vi alla som bor och vill bo i Sverige har ett ansvar för.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
