Lagen som ger staten möjlighet att tvångsomhänderta barn, LVU, ska enligt regeringen ändras från 1 januari 2027. I utkast till lagrådsremiss (S2025/02039) ska barnets ”anknytning till familjehemmet” kunna åberopas för ”trygghet och stabilitet”, samtidigt som en öppning ges för att domstolar i vissa fall ska kunna avvisa en vårdnadshavares begäran om att vården ska upphöra. Mot bakgrund av det fruktansvärda som hände Lilla Hjärtat vars liv togs ifrån henne i frånvaro av skydd, kan lagförslagen låta barnvänliga, men det är de inte.
För det första. Anknytning är ett psykologiskt och vetenskapligt begrepp som kräver kontext, tolkning och professionell precision, inte ett enkelt juridiskt verktyg. Ett omhändertagande med tvång är det djupaste ingreppet i ett barns liv, och här uppstår den första sprickan; lagstiftningen skärps, men utan krav på kompetens. Vad lärde vi oss av Transportstyrelsens användning av PEth-tester – framtagna för kliniskt vårdbruk – som myndighetsunderlag? Den rättsosäkerhet som uppstår när medicinska verktyg flyttas från sin ursprungliga kontext till förvaltning och juridik utan tydliga metodkrav ledde till omfattande protester. Då handlade det om körkort. Nu handlar det om barn.
“De som handlägger och bereder underlag till domstolar är tjänstemän – socialsekreterare med socionomutbildning, en generalistutbildning med fokus på myndighetsutövning. Inte specialister inom anknytning.”
Lagförslagen vilar på ett avgörande antagande; att systemet är tillräckligt fungerande och robust för att bära ett så tungt och komplext rekvisit som anknytning, Det gör det inte. Det är varken läkare, psykologer eller andra specialistutbildade med kompetens inom anknytningsteori som utreder barn. De som handlägger och bereder underlag till domstolar är tjänstemän – socialsekreterare med socionomutbildning, en generalistutbildning med fokus på myndighetsutövning. Här uppstår den andra sprickan. En rad forskningsrapporter och statliga utredningar visar att systemet redan idag har svårt att hantera begreppet anknytning och betydligt enklare bedömningar rättssäkert. I studien Attachment goes to court in Sweden, analyseras hur begreppet används i domstolsbeslut vid tvångsomhändertaganden av små barn och resultatet är tydligt: anknytning används varken konsekvent, transparent eller Förutsägbart. Resonemangen glider istället ofta över i förenklade och svårgranskade påståenden frikopplade från begreppets teoretiska innebörd.
När förslagen talar om ”anknytning till familjehemmet” upprepas exakt de problem som forskningen pekar på; ett psykologiskt begrepp görs centralt, utan att hänsyn tas till dess faktiska och teoretiska innebörd. Visst kan domstolar ta in sakkunskap, men Ekots granskning (2025-07-03) visar att endast två av tio tillfrågade domstolar gjorde detta – i Totalt två ärenden, dessutom saknade flera domstolar rutiner för hur det ska gå till. I ytterligare en Eko-granskning (23-08-16) framstår barns tystnad vara praxis, trots rätten att komma till tals. Det är svårt att förstå hur ett ännu mer komplext rekvisit som anknytning ska hanteras bättre?
Befintliga och allvarliga systembrister har blivit smärtsamt tydliga genom “Fallet Elsa” i Örebro, en sjuårig flicka som på felaktiga uppgifter från vården omhändertagits enligt LVU, men trots att felen korrigerades redan innan omhändertagandet tilläts hon varken träffa eller prata med sina anhöriga på sju månader, enbart skriva brev. Nu har åtta månader passerat, i februari fyller hon 9 år och det enda hon vill är att komma hem. Ändå vägrar socialtjänsten fortsatt att upphäva LVU. SVT Uppdrag Granskning uppmärksammade nyligen ett annat fall i samma kommun (2026-01-28) där ett nyfött barn, på felaktiga uppgifter från vården, omhändertogs redan på BB. Trots att felet korrigerats, två år har passerat och socialtjänsten sedan länge vet att LVU vilar på oriktig grund, vägrar myndigheten återföra barnet till sin mamma. Istället hotas nu även hennes ofödda barn av LVU. Varför? Vad är det som händer?
Problemet handlar inte om en enskild svaghet utan om att systemet brister på flera avgörande punkter samtidigt. Som Claes Levin, Lektor inom social barnavård uttrycker det: “Vi har utvecklat ett rättssamhälle – men inte för alla”, den sociala sektorn har i skuggan av det svenska välfärdsbygget formats till en “semijuridisk gråzon”. Kompetens saknas för att utreda anknytning, sakkunskap används sällan, barns röster tystas och myndigheterna förefaller ovilliga att medge när fel begås, och gör sig onåbara för dialog med både barn och föräldrar.
Tiden i tvång går och tillåts väga tyngre än aktuell och eventuell risk.
När bristerna samverkar uppstår en låsningsmekanism, där staten både skapar separationen och upprätthåller den. Med denna låsning som grund för fortsatt tvång skapas en rundgång där ”trygghet” blir ett självgenererat argument. Att samtidigt öppna för domstolars rätt att avvisa biologiska föräldrars begäran om att vården ska upphöra, låser separationen ytterligare, med konsekvensen att fortlöpande prövning av om risker för barnet fortsatt föreligger, inte ens blir möjlig.
Anknytningsteorin är sedan länge etablerad inom psykiatrin och referensram vid bedömning av barns inre utveckling i relation till viktiga vuxna. Barnets inneboende livsvillkor vilar på ett beroende av vuxna, för skydd, mat och omsorg, oavsett om barnet lever i frihet eller under tvång, och oavsett var barnet befinner sig. Det handlar alltså inte om relationen till en plats, en placeringsform eller en statlig organisatorisk lösning, som till exempel ett ”familjehem” hur stabilt och tryggt det än, rent subjektivt kan uppfattas.
Utan tydliga krav på hur och vem som ska bedöma anknytning, bygger lagförslagen på barnets inneboende beroende och nödvändiga anpassning till rådande livsvillkor, där anknytning som rekvisit, omtolkats till ett administrativt tidssamband knutet till en tvångsplacering. Inte för att eventuell risk fortsatt kvarstår eller ens har utretts, utan för att tiden för barnet i familjehemmet passerat. Snarare än att utgöra en trygghet för barn, förefaller lagförslagens rättsliga överbyggnad enbart stabilisera en redan befintlig och ytterst problematisk godtycklighet inom svensk statlig barnavård, varigenom redan allvarliga brister ytterligare cementeras.
Vi kan föreställa oss reaktionerna om Transportstyrelsen trots protester inte bara tillåtits fortsätta sin myndighetsutövning utan att regeringen dessutom föreslagit en ny lag med PEth- tester som rekvisit “för trygga och stabila bilister”. Nu har detta inte skett då reaktionerna blev omfattande, Transportstyrelsen backade och numera krävs det att läkare – med specialistkompetens – är de som ställer diagnoser.
Frågan är hur ledande politiker, med körkorten i behåll, avser agera inför den allvarliga rättsosäkerhet som drabbar samhälles allra mest sårbara och utsatta – barnen. Kommer man hålla för öronen, ducka och blunda, för att sedan driva igenom lagförslagen cementera rättsosäkerhet, godtycke och brister? Eller är det dags att rikta strålkastarljuset mot den semi-juridiska gråzonen och skapa ett samhälle där även barn i statens vård omfattas av full rättssäkerhet?
Kristina Udén,
Skribent, barnrättsdebattör och student inom Mänskliga Rättigheter vid EHS
Susanne Hydén,
Författare och barnrätts- och ledarskapsdebattör
Referenslista:
- Forskning: Attachment goes to court in Sweden: perception and application of attachment concepts in child removal court decisions, Sofia Nord Levina Department for Social Work, University of Gothenburg, Gothenburg, 2024-10-17, Sofia Nord Levina, Freja Isohanni, Pehr Granqvist, Tommie Forslund https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14616734.2024.2419589
- Sveriges Radio, Ekot: Domstolar saknar rutiner för psykologutlåtande, 2023 https://www.sverigesradio.se/artikel/domstolar-saknar-rutiner-for-psykologutlatande
- Sveriges Radio Ekot: Barns talan saknas i domar om tvångsvård, 2023-08-16 https://www.sverigesradio.se/artikel/barns-talan-saknas-i-domar-om-tvangsvard
- STV, Uppdrag Granskning: Varför tog de Malins bebis? 26-01-28 https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning
- Krönika DN: Den svenska barnavården har ett fundamentalt problem, Lektor Claes Levin, tidigare prefekt vid socialhögskolan i Lund https://www.svd.se/a/EQ25d3/claes-levin-barnavarden-har-ett-fundamentalt-problem
