Varför euron? Debatten har alltså börjat igen om att Sverige borde överge kronan och ansluta sig till euron. Det vore dock en katastrof.
Euron är nämligen inte vilken valuta som helst. Den är resultatet av en politisk kompromiss som försöker förena ekonomier med vitt skilda förutsättningar under ett och samma monetära ramverk. Länder med olika produktivitet, skuldsättning, arbetsmarknader och konjunkturcykler förväntas fungera med samma ränta och samma penningpolitik. Som så mycket annat kopplat till EU-politik kan vi inte alltid förvänta oss att det som fungerar väl i ett eller några länder även är regel för resten av Europa.
Problem ett är att den Europeiska centralbanken sätter räntan för hela euroområdet och gör det med hänsyn till ”helheten”, eller snarare till de största ekonomierna. För ett land som Sverige innebär det att penningpolitiken inte längre kan anpassas efter inhemska förhållanden, utan måste underordnas beslut som fattas långt bort från svenska hushåll och företag. Små länder i EU:s periferi har redan fått erfara konsekvenserna av detta, där man behöver underkasta sig viljan hos större länder som Tyskland, Frankrike och Italien samt deras ekonomier.
Problem två är överstatligheten gentemot Sverige. Att Sverige ska avsäga sig kontrollen över ett av landets mest centrala styrmedel innebär att mer makt förflyttas till Bryssel. EU:s inflytande över Sverige är redan omfattande, och att dessutom ge upp beslutanderätten över räntan innebär att ytterligare makt flyttas bort från nationell nivå, utan att det demokratiska ansvarsutkrävandet följer med.
Problem tre är att en gemensam penningpolitik dessutom leder till oundvikliga krav på oss när kriser uppstår. Finanskrisen 2008–2009 visade tydligt hur länder inom eurosamarbetet förväntades bidra till att rädda andra staters ekonomier. Resultatet av det var att länder som Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Cypern hamnade i djupa ekonomiska kriser under 2010-talet, eftersom de inte kunde anpassa räntan efter sina egna behov. De var helt enkelt fast i euron. Ett svenskt inträde skulle således innebära att vi, oavsett vår egen ekonomiska situation, binds till ett system där vi kan tvingas delta i omfattande skuldsaneringar av andra länder.
Med allt detta i åtanke är det märkligt att Sverige frivilligt skulle vilja överge den flexibilitet som kronan ger. Möjligheten att föra en penningpolitik anpassad efter svenska förhållanden är en fördel inte många andra länder har idag. Den ger oss handlingsutrymme när tiderna förändras och skyddar mot att dras med i problem som uppstår någon annanstans. I en tid präglad av ekonomisk osäkerhet är just detta handlingsutrymme avgörande, inte minst för att kunna agera snabbt när svenska hushåll och företag pressas. Att frivilligt avsäga sig den möjligheten vore att försvaga Sverige snarare än att stärka det.
Så nu när frågan om euron återigen dyker upp är det värt att reflektera. För svaret är egentligen ganska enkelt. Sverige har mer att förlora än att vinna. Det handlar inte om isolation eller ovilja till samarbete, utan om att fatta beslut som är rationella utifrån svenska förutsättningar. Och därför är det fullt rimligt att säga: nej tack, euron… varför egentligen?
Filip Linnert
