En ärkebiskop som svär, en filosof som ser mönster i historien och en civilisation som gång på gång trotsat undergångsprofetorna. Från en prostmiddag i 1800-talets Sverige till Carroll Quigleys studier av sexton civilisationers uppgång och fall. Det är just motsägelserna och anpassningsförmågan som gjort västvärlden svår att döda.
Ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg var en slagfärdig människa. Hans drastiska uttrycksförmåga är dokumenterad i hans skrifter, exempelvis i ”Två af vår tids farligheter: Moral utan religion och religion utan motsvarande moral” (Upsala 1874). Men de muntliga historierna är ännu bättre.
En gång var han bjuden på middag i en prostgård där det normalt inte serverades starka drycker. Prostinnan bad därför om ursäkt för att hon var tvungen att använda sherryglas som snapsglas. Nu går det ju mycket mer vätska i ett sherryglas än i ett vanligt snapsglas så ärkebiskop Sundberg sade:
– Det ska jag säga prostinnan, att näst gudlighet och sedlighet är små snapsglas det jävligaste som finns!
Det var samma inställning som kom till uttryck i den ovan nämnda boktiteln. Givetvis tyckte ärkebiskopen inte att det var fel att människor var vare sig gudliga eller sedliga, men i hans tid stod dessa begrepp för en överdriven form av religiöst nit som han var emot.
Han föredrog alltså en något mera avslappnad attityd till den religion vars främsta svenska företrädare han var. Den inställningen har han inte varit ensam om.
I sin bok ”After virtue” (1981) skriver Alasdair MacIntyre att givetvis har det funnits tider under kristendomens historia då en stark och kompromisslös attityd till religionen varit en nödvändighet för dess överlevnad, exempelvis när kristna förföljdes i det antika Rom. Men under större delen av historien har kristendomen präglats av en annan inställning.
Trots de uppenbara olikheterna mellan Aristoteles filosofi och Nya Testamentets lära har man sammanfogat lärorna och struntat i motsägelserna, som exempelvis att Aristoteles föraktar ödmjukhet, medan ödmjukhet framhålls som en dygd i Bibeln.
Samma sak hände när kristendomen introducerades i norra Europa. På den tiden sågs sannerligen inte ödmjukhet som något eftersträvansvärt i vare sig England, Tyskland eller i de skandinaviska länderna. Där gällde i stället hjältemodet som ideal. Om två personer möttes och slogs så att den ene dog sågs det inte som något fel, utan ett hjältedåd från mördarens sida. Straffbart var däremot att hugga någon i ryggen, lurpassa och överfalla någon eller att anlägga mordbrand. Kristendomen förmådde att anpassa sig till det.
Vid den norske kungen Håkon Magnussons hov åren kring 1300 översattes delar av Gamla Testamentet till norska, boken ”Stjorn”. Det var Moseböckerna och berättelserna om Josuas krig och den babyloniska fångenskapen som uppenbarligen appellerade riddartidens norrmän. Först efter många århundraden kom de kristna idealen att följa den redan införda kristna tron.
Denna förmåga till anpassning, menar historikern Carroll Quigley, kan vara ledtråden till att den västerländska civilisationen, trots många undergångsprofetior, inte gått under. Inte än i varje fall.
Utifrån studier av sexton olika civilisationer menar Quigley att man kan se hur kulturer börjar med att de uppkommer, de expanderar livaktigt till befolkning och yta, på bekostnad av sina grannar, tills en kris uppstår i organisationen. Ur den krisen uppkommer ett mäktigt imperium som under en tid står för blomstring och fred, men senare följer stagnation med fysisk och moralisk försvagning, då man börjar ifrågasätta om civilisationen kan överleva angrepp från yttre fiender. Inre stridigheter följer, gamla ideologier utmanas och ersätts av nya som strider mot civilisationens ande och allt går under i en blandning av upplösning och yttre angrepp.
Men, säger Quigley, delvis i ”The Evolution of Civilizations” (1961), delvis i “Tragedy and Hope” (1966), Västvärldens civilisation bryter detta mönster. Den uppstår under perioden 370 till 750 då den klassiska grekiska och romerska kulturen blandas med den saracenska, det judisk-kristna arvet och den europeiska kulturen. Den har flera gånger genomgått kriser, som krigen under senmedeltiden, oron som slutade med Napoleons fall, och 1900-talets världskrig, men varje gång har den gått stärkt ur krisen.
Kriserna har bland mycket annat kännetecknats av irrationalitet, förvirring med villoläror, tvivel på civilisationen. Men så har allt återhämtat sig till kunskap, ordning och nya ideologier. Och MacIntyre menar att det är just motsägelserna som är civilisationens styrka. Att vi kan tro på Bibelns ideal om ödmjukhet samtidigt som vi hedrar den grekiska filosofin och ser vikingarna i ett förlåtande ljus är inte en svaghet, utan en styrka.
Den verkliga styrkan ligger i ett fritt samhälle där människor kan argumentera för sin sak, där vi lyssnar på fakta och respekterar varandras åsikter. Gång på gång utsätts dessa ting för olika former av hot, men gång på gång vinner de igen. Nu hotas de av snuttifieringens fördumning, extremismens irrationalitet och nutidsmänniskans oförmåga att läsa längre texter och ta till sig kunskap, just därför att vi har all kunskap så lätt tillgänglig. Om civilisationen överlever den krisen så som den överlevt så många andra återstår att se.
Men ingen kan klaga på att det inte är spännande.
Dan Korn
