Varför riksmedia är så lite intresserade av hur huvudstaden sköts har alltid varit obegripligt. Få om några bevakar besluten i Stadshuset och politikerna kan ostört fatta det ena galna beslutet efter det andra. Särskilt när Miljöpartiet har makten, vilket de tyvärr alltid har som vågmästare i staden.
Hur de sköter Stockholm är en spegel på hur Sverige hade varit om de styrt riket och med tanke på hur mycket makt de har i staden då de alltid lyckas få ansvara för trafik, finns det några säkra slutsatser att dra.
Och det faktum att Miljöpartiet knappt har några väljare utanför storstäderna säger en mycket viktig sak om dem – de är ett lyxparti för övre medelklass i större städer. De har noll koll på hur de flesta människor lever men är samtidigt totalt ointresserade av de. Faktum är de inte vill förhålla sig till någon verkligheten, knappt ens stadens.
Det är till exempel så den där utopiska knäpp-idén om 15-minuters-staden uppstått. Den går ut på att alla människor borde ha max 15 minuter till allt i sina liv. Mellan hemmet och jobbet, till skola, aktiviteter, mataffär, ja rubbet i ett vanligt liv ska ta maximalt en kvart att nå. Med bil? Nej såklart inte, med cykel.
I Stockholm brukar vi säga att allt tar en halvtimme. Vart du än ska, om du ska åka kollektivt, tar det en halvtimme men även om du ska åka elspark eller cykel ska du gå en halvtimme före du ska vara borta för att vara säker. Inte ens i innerstaden fungerar alltså 15-minutersstaden och vi har jättemånga jättebreda cykelbanor, massa kollektivtrafik och även elsparkar, både privata och hyr.
Trots detta har jag själv, ironiskt nog, lyckats organisera mitt eget liv så att jag och maken faktiskt har max 15 minuter till precis allt, inklusive barnens skola. Ändå tror jag inte på idén eftersom jag förstår att det är vårt liv som är unikt och lite konstigt, och att de allra flesta i landet måste ha bil till och med.
Innan sommaren åkte MP i Stockholm på ett stort bakslag i jaken på att kunna ignorera verkligheten och bygga sin utopi om den bil-lösa staden där alla kan cykla till allt på en kvart. De har drömt om att införa förbud mot bilar i helst hela Stockholm länge, Daniel Helldén som styrde i nio år här, gjorde sitt bästa varje val med att hota om miljözoner. Även om det bara i verkligheten blev dubbdäcksförbud på Götgatan och Flemminggatan.
Den här gången försökte de med turisttäta kvarteren runt Norrmalmstorg, Kungsträdgården inklusive Birger Jarlsgatan, Kungsgatan, Regeringsgatan, Hamngagatan och Sveavägen samt tunneln som krävs för att just boende på Östermalm skulle kunna ta sig någonstans. Det skulle bli deras stora skyltfönster, en PR-kampanj för vad de vill göra överallt. Bilfria städer. Inom zonen skulle bara elbilar och el-lastbilar på existera, inte ens hybrider skulle tillåtas.
Men den 26 maj sa Länsstyrelsen nej. Skäl? De har bland annat struntat i att utreda det ordentligt, konsekvenserna alltså.
Företagarna, och de är många i just de kvarteren, som är beroende av tunga transporter och ofta, hade de struntat i att prata med. Tack och lov fungerade våra lagar och andra instanser den här gången. Också.
Världens största reduktionsplikt på fordonsbränsle är annan variant på det här, som också avskaffats men av demokratin. Den drabbade få på just Östermalm, men däremot resten av landet där de allra flesta inte klarar vare sig arbetsliv eller privatliv utan minst en bil. Det tyckte Miljöpartiet skulle lösas med fler laddstolpar på landsbygden.
Markkontakt nolla. Det är tyvärr dock väljarna i städerna som varje val säkrar Miljöpartiets makt i riket och eftersom de mäktigaste Miljöpartiet i Stockholm, klädsamt nog inte spärrar av sina egna väljares kvarter på Södermalm och Bagarmossen, eller vare sig bygger asylboende eller vindkraftverk där, ser jag rätt liten ljusning här.
Det är helt enkelt tyvärr fullt av människor i Stockholm, Göteborg och Malmö som hatar bilen, och vanliga människor så mycket, att de helt bortser från det ordet som saknas i Miljöpartiets partiprogram – verkligheten.
Rebecca Weidmo
fri högerdebattör på sajten uvell.se
