Om du hade sett en gärningsman springa från brottsplatsen, skulle du då hjälpa polisen genom att säga åt vilket håll han sprang?
Frågan kanske framstår som märklig. Självklart ställer man väl upp?
Men många väljer att inte hjälpa polisen. På en lång rad platser i Sverige kan rättsväsendet inte räkna med invånarnas stöd.
Utsatta områden är inte bara drabbade av omfattande brottslighet. Områdena karaktäriseras också, enligt polisens definition, av att invånarna har “minskad benägenhet” att hjälpa rättsvårdande myndigheter. Enligt polisens senaste bedömning, från 2023, finns det 59 utsatta områden i Sverige.
Av dessa betraktas 17 dessutom som särskilt utsatta. I de särskilt utsatta områdena råder en påtaglig “allmän ovilja” att delta i rättsprocessen, till den grad att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag.
Exakt hur denna obenägenhet och ovilja är fördelad har tidigare inte varit känt. Men nu vet vi lite mer. Järvaveckan research har låtit Indikator opinion fråga 1379 boende i utsatta områden om förtroendet för polisen. Svaren är nedslående, och illustrerar en djup klyfta mellan svenskar och invandrare.
Bara 38 procent med utländsk bakgrund i de utsatta områdena skulle “peka ut åt vilket håll en misstänkt brottsling försvann”. Men 73 procent av svenskarna i samma områden svarar att de skulle hjälpa polisen. Samma gap återkommer i fråga efter fråga.
Det är nästan dubbelt så vanligt att svenskar skulle polisanmäla ett brott, ropa på polis vid pågående brott eller tipsa polisen om en kriminell. Och andelen svenskar som skulle hjälpa polisen som uppgiftslämnare i en brottsutredning, eller vittna i en rättegång, är dubbelt så hög som andelen invandrare som kan tänka sig det.
Utländsk bakgrund tycks vara en helt avgörande faktor för polisens utredningsarbete.
Undersökningsresultaten är såklart osäkra. Det är svårt att mäta utanförskap. Tyvärr är det möjligt att enkäten underskattar problematiken. Svarsfrekvensen i undersökningen var låg. Även om opinionsmätningsföretaget menar att resultaten är representativa för invånarna i de utsatta områdena finns det anledning att misstänka att de som svarar på enkäter också är de som är mest benägna att samarbeta med myndigheter.
Järvaveckan research har också frågat poliser om hur de upplever invånarnas attityder. Opinionsmätningsföretaget Novus fick in 1242 enkätsvar från poliser som på olika sätt arbetar med utsatta områden.
Några av resultaten överraskar. Exempelvis i frågan om rasism och diskriminering, som ju ofta diskuteras gällande utsatta områden.
23 procent av poliserna uppger att de upplevt att kollegor behandlas negativt på grund av sin etnicitet. Det kan jämföras med att 12 procent av de boende upplever att polisen behandlar invånare i utsatta områden sämre på grund av etnicitet. Om rasistisk diskriminering är en faktor tycks den i så fall i hög grad vara riktad mot polisen.
Skillnaden mellan grupperna är nästan komiska. Polisen framhäver bristen på vuxna förebilder, samtidigt som de svenska invånarna i de utsatta områdena efterlyser mångfaldsarbete, sociala insatser och fritidsverksamheter. Invånarna med utländsk bakgrund vill däremot ha mer kameraövervakning och strängare straff.
De olika svaren är kanske logiska. Sverige är ett historiskt homogent konsensussamhälle med hög grad av social kontroll grannar emellan. Det är möjligen därför svenskar är mer benägna att tro på mjuka förebyggande insatser.
I samhällen med låg tillit och svag kollektiv förmåga, som i många invandrares hemländer, är repression och drakoniska straff den enda möjliga vägen att upprätthålla ordning. Man vill ha polis, övervakning och fängelsestraff – för man vet att ordningsmakten inte får någon hjälp av invånarna. Sedan ett par decennier är Sverige på väg i den riktningen. De utsatta områdena är en föraning om hur det kan bli.
Per Gudmundson
