I maj 1968 stod en tjugofyraårig engelsman vid ett fönster i Quartier latin och såg studenterna bryta upp gatstenarna och kasta dem mot polisen. Han hette Roger Scruton, och han har berättat om ögonblicket många gånger. Det som slog honom var inte våldet i sig utan vilka som utövade det och mot vem. Studenterna var borgarbarn som lekte arbetarklass. Poliserna som fick stenarna i ansiktet var arbetarklass på riktigt. Samma kväll träffade han en väninna som tillbringat dagen på barrikaderna och som beskrev det hela som ett mästerverk i situationistisk teater. ”I suddenly realised that I was on the other side”, sade han senare. Där föddes en konservativ.
Alain Finkielkraut har formulerat det som Scruton såg. ”Barbariet är inte mänsklighetens förhistoria utan den trogna skugga som följer varje steg den tar.” Den brittiske läkaren och författaren Druin Burch citerade orden i The Spectator häromdagen, med anledning av att upprorsmakare på lördagen satte eld på rådhuset i Limoges, en byggnad som invigdes på Bastiljdagen 1883 och betalades med arvet efter en barnlös borgare. Burch tillade något som Finkielkraut inte sade. Barbariet är inte likgiltigt inför kulturen. Det hatar den.
Det brinner i Frankrike igen, och det brinner i Madrid och Bryssel. Den officiella förklaringen är att gymnasister protesterar mot bristande satsningar på skolan, och det är den förklaring Niall Ferguson utgår från i The Free Press när han skriver om missnöjda ungdomar i kläder lika chica som 1968. Douglas Murray, i samma tidning, påpekar att den som vill förstå vad som pågår inte behöver vara historiker. Det räcker att ha ögon. Ett land där staten lägger mer än OECD-genomsnittet på utbildning har inte svultit ut sina skolor. Det har lånat pengar till dem. Och de som plundrade Galeries Lafayette och tände eld på rådhuset i Limoges var inte elever som krävde bättre matematikundervisning utan vuxna, härdade upprorsmakare – yttervänster, antikapitalister, klimataktivister och Palestinafetishister som gick in i protesterna och blåste upp dem till en brand.
Frankrike har i decennier tagit emot människor utan lojalitet mot landet och misslyckats med att göra dem till fransmän, och varje gång någon varnat har varnaren straffats. När ett antal pensionerade generaler 2021 skrev ett öppet brev om att inbördeskrig var en verklig möjlighet om inte invandringen och integrationen kom under kontroll, svarade regeringen inte med att pröva argumentet utan med att jaga undertecknarna, hota med disciplinstraff och förtala dem. Samma öde har mött Renaud Camus, Michel Houellebecq, Manuel Valls och Marine Le Pen. Under tiden har Charlie Hebdos redaktion mördats, Bataclan angripits, fader Jacques Hamel fått halsen avskuren vid altaret i Rouen, läraren Samuel Paty halshuggits och tolvåriga Lola Daviet torterats och mördats av en algerier som inte hade rätt att vara i landet. Och ingenting har ändrats. Macron talar till nationen med silkeslena ord och vägrar utlysa undantagstillstånd medan polisen förlorat kontrollen över Marseille. Mélenchon blåser på elden, ty många av upprorsmakarna är hans väljare. Le Pen tittar på opinionsmätningarna.
Burch och Murray beskriver samma sak från två håll. Burch ser ett samhälle som sedan 1968 lärt sig förakta sina egna landvinningar, och ”samhällen faller när de föraktar sina egna landvinningar”. Murray ser ett samhälle som importerat människor som föraktar dem, och som bestraffar den som säger det. Det ena är orsaken till att ingen försvarar rådhuset. Det andra är orsaken till att någon tänder eld på det.
Men Ferguson har rätt i en sak, och den förklarar varför gymnasisterna över huvud taget gick ut på gatan och gjorde sig till kuliss åt vuxna som ville bränna. De är blåsta, och de vet det, men de vet inte av vem. Den franska statsskulden är 119 procent av BNP och räntan har sedan Irankriget stigit till 4,9 procent mot en tillväxt på 1,9. Pengarna har inte gått till skolorna utan till de gamla. I både Frankrike och Storbritannien har de över 65 fått sina inkomster höjda femtio procent mer än de i arbetsför ålder, och när Macron försökte höja pensionsåldern föll två regeringar. Ungdomen kan inte längre tvinga fram något, ty den åldersgrupp som gör uppror, femton till tjugofyra år, utgjorde 1968 sexton procent av Frankrikes befolkning och utgör i dag tolv. Den är inte en samhällsklass. Den är en minoritet som skriker.
Scrutons borgarbarn gick hem från barrikaderna, tog examen och blev den ordning de kastat sten på, med fasta jobb, bostäder som steg i värde och pensioner som skulle följa löneutvecklingen vad som än hände. Deras barnbarn står nu på samma gator, men ordningen de kastar sten på är deras farföräldrars, byggd på lån som barnbarnen ska betala, och bakom dem står människor som inte vill betala någonting utan bara vill se det brinna. Hayek förutspådde 1960 att de gamla som levde på att tvinga de unga skulle sluta i läger. Han hade fel, skriver Ferguson. De gamla har vunnit generationskriget. Det Scruton såg 1968 var en lek som slutade i pensionsrättigheter. Det som brinner i dag är ingen lek. Det är ett land som lånat till sina gamla, föraktat sig självt och tagit in dem som föraktar det – och nu undrar varför det brinner.
Dan Korn
