Vem som kan bli riksdagsledamot avgörs inte först på valdagen. Det avgörs långt tidigare, i partiernas nomineringsprocesser. De åtta riksdagspartierna har olika regler för vilka som får representera dem. Men hur långt sträcker sig kontrollen, och finns det något krav på att den som ska stifta svenska lagar faktiskt behärskar svenska?
Partierna väljer först
Inför ett riksdagsval talas det mycket om väljarnas makt. Folket väljer sina företrädare, heter det. Verkligheten är mer komplicerad.
Innan väljaren lägger sin röst har partierna redan gjort ett urval. Partierna anmäler vilka som står på valsedeln och i vilken ordning. Väljaren kan därefter personrösta på en av kandidaterna. Partiernas egna nomineringsprocesser spelar därför en mycket stor roll för vilka människor väljarna möter.
Många krav på papperet
En genomgång av de åtta riksdagspartiernas kandidatregler visar att det åtminstone på papperet finns betydligt fler krav än vad man kanske tror.
Moderaterna arbetar med nomineringsprocesser, kandidatbedömningar och kandidatförsäkran. Centerpartiet använder nomineringskommittéer, medlemsomröstningar och kandidatförsäkran. Socialdemokraterna väger bland annat in erfarenhet, personlig lämplighet och representation. Liberalerna kräver kandidatkontrakt och etiska åtaganden. Kristdemokraterna har regler om medlemskap och kandidatförsäkran.
Sverigedemokraterna kräver medlemskap och vandelsprövning av sina kandidater. Utdrag ur belastningsregistret krävs och man gör kontroller hos Kronofogden. Dessutom har de en kandidat-/vandelsförsäkran.
Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet har formaliserade nomineringsprocesser. Vänsterpartiets kandidatkontrakt gäller kandidater till riksdag, region och kommun. Där försäkrar kandidaten bland annat att hon eller han ska följa partiets stadgar och program och redovisa omständigheter som kan orsaka förtroendeskada. I Miljöpartiets kandidatförsäkran anges bland annat att kandidaten ska arbeta för samhällets bästa, hålla sig till sanningen, vara ett föredöme och redovisa ekonomiska eller andra bindningar som kan påverka förtroendet.
Kort sagt så finns det system för att nominera, bedöma och, i olika omfattning, kontrollera kandidater. Men hur fungerar de i praktiken?
Fallet Borlänge
Ett aktuellt exempel kommer från Borlänge. Vänsterpartiets Mohamed Abdukardir Ali stod på nionde plats på partiets riksdagslista i Dalarna. Med 648 personröster passerade han personvalsspärren, gick förbi flera kandidater på listan och tog en riksdagsplats. Han hade bara varit medlem i partiet i drygt ett år.
Det här fallet väcker frågor om kandidatgranskning i allmänhet: Hur väl känner partierna – i det här fallet Vänsterpartiet – egentligen sina kandidater och hur redovisar de att de formella kraven betyder något i praktiken?
Inget krav på kunskaper i svenska
Det leder vidare till en större fråga som inte gäller ett enskilt val eller en enskild kandidat: Varför finns det inget uttryckligt krav på kunskaper i svenska för den som vill bli riksdagsledamot? Reglerna ställer krav på bland annat rösträtt och samtycke till kandidaturen, men inte på någon viss nivå i svenska.
Det betyder inte att en riksdagsledamot måste ha svenska som modersmål. En person med ett annat modersmål kan vara en utmärkt parlamentariker. Det handlar inte om brytning. Det handlar inte om ursprung. Det handlar inte om vilket språk en person talade som barn.
Vad uppdraget kräver
En riksdagsledamot har ett kvalificerat uppdrag. Ledamoten ska kunna läsa och förstå propositioner, utskottsbetänkanden, lagtexter, myndighetsrapporter och ekonomiska underlag. Hon eller han ska kunna skriva motioner och interpellationer, ställa frågor till ministrar, delta i debatter och förklara komplicerade politiska frågor för väljare och medier.
Den svenska som krävs för det arbetet borde rimligen vara en del av bedömningen när ett parti väljer vem som ska representera det i riksdagen.
Frågan som partierna borde svara på
Partierna ställer redan krav på lojalitet, etik, personlig lämplighet och ansvar. Vissa kräver skriftliga försäkringar och kontrakt, och i vissa fall finns långtgående regler om hur kandidater ska agera om privata eller rättsliga problem uppstår. Då är det rimligt att ställa en enkel fråga till dem: Hur kontrollerar ni att den person ni placerar på en riksdagslista klarar svenska på den nivå som uppdraget kräver? Det är knappast kontroversiellt, det borde vara en absolut självklarhet.
Väljarna har rätt att förvänta sig att den som bland mycket annat ska vara med och skriva landets lagar förstår det underlag lagarna bygger på och självständigt och tydligt kan uttrycka sig på svenska. Partierna har rätt att bedöma kandidater på många grunder, men när det gäller ett av landets mest kvalificerade och viktiga uppdrag får den språkliga förmågan inte lämnas åt slumpen. Den ska partierna ha kontrollerat.
Merit Wager
