De målade in sig i det berömda hörnet redan 2018 men har lyckats skjuta svekdebatten på framtiden. Så kan man sammanfatta Centerpartiets position just nu, och Svarte Petter skickades från Lööf till Demirok via Hatt till nuvarande partiledare Thand Ringqvist.
I valet 2018 röstade Centerpartiets väljare på Alliansen, omedvetna om att Lööf och Björklund konspirerat bort Alliansen redan hösten 2017 och efter valet högg kniven i ryggen på sina forna allierade. Deras väljare var i hög grad höger, även om Lööf redan valåret positionerade sin berömda ”värdegrund” i frågan om de vuxna påstådda afghanska barnen och gymnasielagen som blev resultatet.
När Lööf, efter en kort period när hon på riktigt trodde att hon skulle kunna bli statsminister, röstade för Löfven och med Björklund förhandlade avtalet de döpte till Januariöverenskommelsen, började sedan resan vänsterut. Idag är deras gamla väljare på landsbygden utbytta mot surdegsbakande storstadsbor med klimatångest och SD-noja. Bönder och bondläppar röstar idag på KD, M och inte minst SD.
Så här står de efter valet, med cirka 30 % väljare som fortfarande hoppas på att liket Alliansen ska återuppstå och som är höger, och resten vänsterväljare, och för varje dag kommer de närmare det oundvikliga – sveket.
Vad de än gör nu kommer de svika någon del av sin väljarkår. De väljare som står till vänster har röstat på Centerpartiet trots att deras partiprogram är höger, i tron eller förhoppningen, att partiet efter valet mirakulöst skulle förvandlas till vänster även i partiprogrammet. Nu när det finns röda linjer både mot Vänsterpartiet och samma gamla vanliga mot Sverigedemokraterna kommer någon av dem ryka, det är bara en tidsfråga.
Ingen vet vilken. Men eftersom de gick till val på Magdalena Andersson som statsministerkandidat är den röda linjen mot SD ändå rödare. Om de nu till slut röstar för Andersson, och antingen sitter i regering eller står utanför, med ett Vänsterparti i regeringen, sviker de ofrånkomligen direkt sina liberala högerväljare. Sannolikheten att dessa väljare stannar kvar som väljare nästa val är liten.
Men direkt efter regeringens-problemen är lösta börjar det ännu svårare – att regera ihop. Priset för det liberala partiets vänstersväng kommer vara att förhandlingarna präglas av ett enda ord från Centerpartiet – nej. De kommer tvingas, om de ska följa det demokratiskt fattade demokratiprogrammet, att rösta nej till nästan alla förslag som S, V och MP är överens om eftersom man helt enkelt inte kommer från samma ideologi, inte i närheten, och den faktiska framför allt ekonomiska politiken och synen på bidrag och företag, är mycket nära Tidö.
En mandatperiod med nej, nej och åter nej till det mesta socialisterna vill göra kommer bli lång, den kommer bli tråkig och den kommer präglas av enorm frustration. Deras vänsterväljare kommer bli oändligt besvikna över att det högerparti de röstade på visade sig driva just högerpolitik. Partier styrs demokratiskt och partiledningen får inte hur som helst ignorera politik som beslutats av deras respektive kongresser eller landsmöten utan måste följa majoritetens vilja. Centerpartiets beslutande ombud har inte beslutat om socialistisk ekonomisk politik, alltså måste man stoppa allt sådant.
Drömmen om höjda kapitalskatter, slaktad 3:12, exitskatter, miljardärsskatter, förmögenhetsskatter, fastighetsskatt, avskaffad valfrihet i välfärden och annat som står i S, V och MPs partiprogram kommer stanna vid fallna propositioner och Center-nej.
Ännu en svekdebatt väntar alltså runt hörnet och i valrörelsen 2030 kommer Centerpartiet med rätt stor sannolikhet tvingas möta två olika besvikna väljargrupper, samtidigt som de alienerat sina kärnväljare på landsbygden.
Så vem ska rösta på Centern då? Det kanske bli valet 2030s största fråga och avståndet mellan 6 procent och dingla under spärren är plötsligt inte alls särskilt långt.
Rebecca Weidmo Uvell
