Något som börjar växa till ett påtagligt problem men inte får tillräckligt mycket rampljus i Sverige är vårt överskott av akademiker, på bekostnad av yrkeskompetens. Alltför länge har vi tillåtit utbildningssystemet att expandera hejdlöst utan ett tak eller en stoppknapp. Det måste ändras.
För att vara ett ganska allvarligt samhällsproblem är det inte särskilt komplext. Vi har helt enkelt ett överflöd av akademiker och brist på yrkeskompetens i Sverige. Men problemet är inte att människor utbildar sig, tvärtom kan jag konstatera, utifrån mina egna erfarenheter, att svenskar är betydligt mer kompetenta och bättre utbildade än de flesta representanterna i Europaparlamentet.
Problemet ligger snarare i att vi har byggt ett system där alltför många utbildas till samma typer av yrken, utan att det finns en arbetsmarknad som kan ta emot dem. Universiteten har vuxit kraftigt, samtidigt som kopplingen till arbetslivet i många fall blivit svagare. Resultatet är ett överskott av akademiker inom vissa områden, samtidigt som bristen på praktiska yrken består.
Mer konkret har utbildningar inom statsvetenskap, sociologi, filosofi och internationella relationer blivit allt mer värdelösa i takt med att allt fler väljer att läsa dem. Men den offentliga sektorn kan inte absorbera alla dessa examina. Tvärtom har den utvecklats till en struktur där administration leder till mer administration, utan att det skapas tillräckligt många konkreta tjänster för alla som utbildas.
Därför ser och hör vi allt fler fall där studenter med kandidat och master, med 5–6 år på nacken inom universitetsvärlden, står utan arbete inom sitt område. Jag har själv sett det. Tidigare klasskamrater från statsvetenskapliga utbildningar har varit utan jobb i snart två år efter examen. I stället för att komma in på arbetsmarknaden fortsätter de att läsa kurser som i praktiken inte leder någonstans, vilket jag har förstått är ganska normaliserat även för studenter som pluggade andra program. Det blir bara en ond cirkel där kontakten med arbetsmarknaden och dess erfarenhet minskar, samtidigt som branscher som bygg och hantverk, industri och teknik samt vård och omsorg skriker efter arbetskraft.
Det har också kommit till min uppmärksamhet att problemet inte enbart finns i Sverige. Här i Bryssel träffar jag unga arbetslösa från hela världen med samma erfarenheter. Personer som har tillbringat sju eller åtta år på universitet, men som ändå inte lyckas få ett enda jobb inom sitt område. Det visar hur stort problemet faktiskt börjar bli.
Lösningar då? Regeringen har signalerat att resurser i högre grad ska styras om mot yrkesutbildningar, inte minst genom att bygga ut yrkeshögskolan och stärka yrkesvux. Fokus ligger i större utsträckning på utbildningar som tas fram tillsammans med arbetsgivare och som innehåller praktik. Men utbildningar som inte leder till arbete måste också minska i omfattning, och universitet bör i högre grad tvingas visa att deras examina faktiskt efterfrågas.
Det bör ligga i samhällets intresse att prioritera kärnyrken som, med all respekt, fyller grundfunktionerna i vårt samhälle, såsom vård och omsorg, industri och teknik med flera. Förmåner och eventuella orättvisor i dessa nämnda branscher är såklart en faktor, men det är en annan diskussion.
Dock ligger det absolut inte i någons intresse att vi har arbetslösa akademiker trots sex år på universitetet och samtidigt arbetskraftsbrist i samhällets kärnverksamheter.
Filip Linnert
