I onsdags skrev Storbritanniens premiärminister Keir Starmer på X: ”I’ve already returned over 24,000 people with no right to be here”. Han berömmer sig alltså med att ha deporterat 24 000 illegala invandrare från Storbritannien. Om han hade rätt i detta påstående – han fick omedelbart mothugg, att de personer han talade om frivilligt hade lämnat landet – behöver vi inte gå in på nu. Det finns något annat som är väldigt intressant med det han säger.
Tänk dig att en socialdemokratisk partiledare hade berömt sig med att deportera människor från sitt land för tjugo år sedan. Det hade varit något så oerhört att vi nog har svårt att föreställa oss det. En sak kan vi vara säkra på. Den partiledaren hade inte suttit kvar på sin post till solnedgången.
Nyligen avslöjades att det är Carl Eos, till dess anställd som förhandlare på ett fackförbund, som under pseudonymen Teodor Gustafsson skrivit boken ”Utanförskap”, om hans nära men hemliga kontakter med Sverigedemokraterna.
I boken skriver han på flera ställen att ting som man för tjugo år sen inte ens kunde säga i SD utan att bli utfrusen sägs i dag av politiker av skilda kulörer, inte minst av socialdemokrater. Och det är lätt att konstatera att det ligger mycket i det, när man ser uttalanden från Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar i medierna.
Man kan invända att språket visserligen är sig likt, men att de ideologiska utgångspunkterna trots allt är olika. Förvisso. Men i båda fallen handlar det nog mer om känsla för vad man tror är riktigt än djupgående analyser.
De som för tjugo år sedan sa sådant som då inte var politiskt accepterat blev utfrusna och Eos ger exempel på fall där den utfrysningen blev permanent. Människor tröttnar på att säga sanningar ingen vill höra. Att gå mot strömmen visar visserligen styrka, men trots det samlas allt möjligt skräp i ens bakvatten.
Människor som skulle ha kunnat åstadkomma något betydelsefullt blev less på allt och kom att ägna sina liv åt andra saker. Kanske frimärkssamlande, träning, trädgårdsodling eller akvarellmålning. Men förmodligen i stället utvecklad expertis på billiga ölsorter och konsten att färga sina fingertoppar gula av cigaretter
Just nu är det väldigt många som samstämmigt argumenterar mot den nya könsbyteslagen. Till skillnad mot förr är det betydligt flera som vågar gå emot strömmen och det är hoppfullt. Kanske det kan leda till att de politiker som drivit igenom detta lagförslag ändrar sig i sista stund och stoppar det. Än är det en dryg vecka kvar innan det blir lag att man ska kunna ändra könstillhörighet i folkbokföringen på ett väldigt enkelt sätt.
Men, invänder då folk, är det inte bra om människor som känner att de har ett annat kön än det som finns i myndigheternas papper kan ändra detta enkelt? Det kan så tyckas. Men här är det en sak som skaver – och den skaver rejält.
I våra personnummer är en av de fyra sista siffrorna beroende på vilket kön du har. När någon byter kön måste därför också personnummer bytas. Vi lever i ett samhälle allt mera präglat av förslagen organiserad brottslighet, där fusket redan nu är utbrett med dubbla eller ännu fler identiteter, där ett byte av personnummer underlättar för kriminella att smita bort från ansvar, för att nu inte nämna den detaljen att dömda våldtäktsmän enkelt och smidigt kan se till att de ska avtjäna sina fängelsestraff på kvinnoanstalter.
Detta är så enkelt att räkna ut. Flera personer har påpekat detta. Det går därför förhållandevis lätt att förutspå framtiden. Allt som krävs är att man tänker i ett led längre fram. Gör man det vet man redan att det som kommer att hända är att om några år, när kriminella utnyttjat systemet tillräckligt många gånger, kommer regeringen att ändra lagen igen och göra det svårare att byta kön.
Och vad kommer de då att säga? ”Vi har varit naiva”. Men naivitet är alltid en väldigt dålig ursäkt. När några få personer går mot strömmen och säger de där obehagliga sakerna andra inte vill höra och blir utfrusna för det går det trots allt att skylla på naivitet. Men när de som varnar för detta är så pass många, lär inte ansvariga politiker kunna skyla sig bakom naiviteten.
Egentligen borde aldrig någon kunna gömma sig bak naivitet. Den som erkänner sin naivitet kan väl för all del förlåtas, men bör givetvis lämna politiken fortare än tåget. I politik behövs förutseende människor, inte de som är naiva. Och absolut inte de som medvetet fortsätter att vara naiva när människor varnar dem för konsekvenserna.
Dan Korn
Skribent och författare
