En gång i tiden var C ett högerparti. Men det var länge sen.
Centerpartiets partiledare Anna-Karin Hatt fortsätter att vara vag kring regeringsfrågan. I helgen sa hon till Svenska Dagbladet att hon visserligen har egna tankar, men att partiet kommer att återkomma när de är färdiga med den diskussionen. Det enda som står klart är att C inte kommer att ingå i ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna eller sitta i regering med SD.
Detta med SD tycks vara en så avgörande fråga att det är svårt att se att C skulle komma tillbaka till högerblocket igen.
Nyligen bjöd statsminister Ulf Kristersson, M, in Centerpartiet och andra icke-socialistiska partier till en ”tillväxtpakt”. Hatt svarade snabbt att C inte är ett femte Tidöparti och passade på att kritisera regeringen och dess samarbetet med SD. ”Tyvärr kan jag konstatera att tre år med Tidösamarbetet under din ledning har gett Sverige bland EU:s lägsta tillväxt och högsta arbetslöshet”.
Hon verkade ha missat att tillväxten rasade ner redan under de rödgrönas tid vid makten. Sommaren 2022 varnade EU-kommissionen för att Sverige skulle få lägst tillväxt i Europa. Även under förra mandatperioden steg arbetslösheten och nådde över 9 procent 2021, jämfört med dagens 8,7, enligt Ekonomifakta. Det går naturligtvis inte heller att bortse från att vänsterns generösa, kravlösa migrationspolitik påverkat både ekonomin och arbetsmarknaden negativt.
Det är obegripligt att Hatt väljer bort högerregeringen – som faktiskt försöker rätta till problem som vänstern skapat – för att i stället stötta de röda.
Men tidigare partiledaren Annie Lööf, C, vred partiet vänsterut – från högerblocket till de rödgröna. Och det är där de är nu.
2013 sa Lööf till Expressen: ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna”. 2014 skrockade hon: ”Det här med en utsträckt hand är ju komiskt”.
2017 lovade Lööf i SVT: ”Jag kommer se till att Stefan Löfven blir av med jobbet efter valet”. 2018 skrev hon i en debattartikel att C ”går till val för att avsätta Stefan Löfven”. Samma år slog hon fast: ”Centerpartiet kommer inte bryta sig loss ur alliansen för att sitta i en Stefan Löfven-ledd regering”.
Men sedan hände något. 2019 slöts Januariöverenskommelsen och C släppte fram S och Löfven i alla fall.
2021 sa Annie Lööf till och med: ”Vi är beredda att sitta i regering med både Socialdemokrater och Moderater”. Hon släppte sen fram S och MP till makten baserat på en vag och innehållslös överenskommelse om skog och stränder.
Även tidigare partiledaren Muharrem Demiroks, C, gav lättvindigt och kravlöst bort C till S. 2023 sa han till Dagens Nyheter att han ville se Magdalena Andersson, S, som statsminister. I SVT meddelade han att C aldrig blir ett femte Tidöparti. 2024 sa han i en intervju att ministerposter inte var så viktigt.
I takt med att partiledningen gått vänsterut har väljarna följt med och det har skett en kraftig förändring av blocktillhörighet det senaste decenniet.
I SCB:s mätningar av vilket parti som väljarna tycker är näst bäst har C-väljarna i tydligt jämn takt gått från höger till vänster. I maj 2014 hade 32,2 procent Moderaterna som näst bästa parti. Nu är det 19,5. C-väljarnas syn på S har gått i motsatt riktning. Från 5,2 procent år 2014 till 39,4 procent nu.
I SVT:s valundersökningar framgår att C-väljarna har blivit mer vänster. 2014 var sex procent vänster, men 2022 var hela 24 procent av partiets väljare vänster. De som ser sig som höger sjönk från 65 till 37 procent mellan 2014 och 2022.
Det parti som Anna-Karin Hatt ärvde är inte detsamma som hon representerade när hon satt i regeringen under Alliansen, vilket förklarar hennes svåra sits idag. C må vurma för marknadsekonomi, men har minimal chans att få igenom liberala reformer så länge de envist väljer vänsterblocket. Vilket de sorgligt nog gör.
Tro inget annat.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör på Hjärtat till Höger
