Opinionsläget i svensk inrikespolitik är sig likt. På ena sidan Socialdemokraterna med cirka 35 procent. På andra sidan Moderaterna och Sverigedemokraterna med ungefär 40 procent. M/SD som är i regeringsställning har inte tappat något sedan valet. Socialdemokraterna som är i opposition har ökat med 4–5 procentenheter sedan valet för drygt tre år sedan. Det är i huvudsak de två klassiska men idag skadeskjutna borgerliga partierna Liberalerna och Centerpartiet som har tappat väljare till S. Skottskadorna hos C och L blev plågsamt tydliga i den partiledardebatt som sändes i SVT på söndagskvällen 12 oktober. Partiernas ledare Anna-Karin Hatt (C) och Simona Mohamsson (L) är i det stora hela resonabla och förnuftiga människor. Men det partipolitiska förnuftet tvärbromsar inför Sverigedemokraterna. Centerpartiet och Liberalerna låter kort sagt inställningen till eventuellt regeringssamarbete med SD bli en huvudsak trots att det för de allra flesta väljarna är en struntfråga.
Att Socialdemokraterna – sin vana trogen – uppger sig vara beredda till samarbete med alla andra partier utom Sverigedemokraterna är något som utgår från en helt annan logik än vad som präglar de två små partierna C och L. Socialdemokraterna har i långa tider arbetat med den oftast väljarmobiliserande metoden att utse en ”huvudmotståndare” varje gång det lackar till riksdagsval. Det parti som pekats ut var förr i tiden oftast Moderaterna. Sedan en tid tillbaka har svensk inrikespolitik dock förändrats. Vi är i en mening tillbaka till 1920-talets politiska landskap som dominerades av de tre stora och regeringsbärarkompetenta partierna Moderaterna, Liberalerna och Socialdemokraterna. S och M är kvar i ledarpositionen medan Liberalerna har fått lämna sin plats till förmån för det snabbväxande SD.
När det finns tre stora partier som tillsammans har mer än 75 procent av väljarstödet så gäller regeln att två av de tre stora partierna behöver vara på samma sida för att få till ett vettigt och rimligt sammanhållet regeringsunderlag.
De tre första regeringsbildningarna sedan SD tog sig in i riksdagen 2010 har starkt präglats av de övriga sju partiernas sammanhållande uppfattning att först och främst hålla Sverigedemokraterna utanför makt och inflytande. Statsminister Reinfeldt tog åren 2010–2014 in Miljöpartiet i ett omfattande samarbete för en invandringspolitik som gick på tvärs mot SD: s mycket restriktiva inställning. Statsminister Löfven kämpade 2014–2022 med diverse avtal och överenskommelser med framförallt Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet för att kunna regera landet. Situationen blev emellertid raskt allt mer ohållbar. De växande samhällsproblemen med dödlig gängkriminalitet , rysk militär aggression och gravt misskött invandring krävde åtgärder och insatser som gick på tvärs mot flera av de regeringsinblandade partiernas politiska förmågor. Sakta men säkert upplöstes regeringsmakten när de faktiska majoriteterna i riksdagen visade upp sig i budgetvoteringar och i ett stort antal tillkännagivanden i tunga frågor som närmanden till NATO.
Regeringsbildningen 2022 blev möjlig genom ett samarbetsavtal mellan statsminister Kristersson och SD där de tunga samtidsfrågorna dominerade. Och väljarna ger blocket M/SD godkänt. Att S i det läget pekar ut SD som huvudmotståndare är därför inte partipolitiskt märkligt. Socialdemokraterna vet att två av de stora partierna behöver vara på samma sida. Och S-siktet är inställt på Moderaterna. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson var tydlig i partiledardebatten. Hon var mycket kritisk till att de åtta partiledarna stod uppställda i två ”block”. Hon efterfrågade ”breda uppgörelser” över alla blockgränser om sådant som ”energi och kriminalitet.” Klokt och begripligt. Men hinner S tränga in sig mellan M och SD innan valdagen? Och vilket eller vilka av de skadeskjutna partierna åker ut ur riksdagen? Det är just nu det kommande valets två tyngsta partipolitiska frågor.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
