Den 32-årige Anthony Williams knivhögg minst elva personer på tåget från Doncaster till London i Storbritannien i lördags kväll. Han klev ombord på tåget i sin hemstad Peterborough och började angripa passagerare. Tågvärden, som när detta skrivs fortfarande är allvarligt skadad, men som bedöms kunna överleva, beskyddade heroiskt sina medpassagerare.
Tack vare lokförarens snabba ingripande styrdes tåget in på Huntingdons station, där det stannade och Williams sköts av polisen med en elpistol.
Efter några timmar gick polisen ut med information om att de gripit två män; en svart brittiskfödd man och en likaså brittiskfödd man av karibiskt ursprung. Först en dag senare meddelade de att de släppt mannen med karibiskt ursprung. Han var ett av offren och hade inget med knivattacken att göra.
Berättelser började dyka upp, när journalister hittade vittnen att intervjua. Stephen Crean gick mot knivmannen med bara knytnävarna. Williams frågade honom om han ville dö. När Williams var på väg att angripa Dayna Arnold ropade hon ”snälla, snälla, gör det inte!” Då ändrades Williams ögon och han sa:
– Djävulen ska inte vinna.
Med det lämnade han henne orörd.
Detta är den enda ledtråden vi har till Williams motiv.
Polisen har lärt sig. Förra sommaren mördade sjuttonårige Axel Rudakubana tre små flickor i en danslokal i Southport. Det ryktades att gärningsmannen var en asylsökande flykting och kravaller utbröt, då bland annat en moské brändes ner.
Polisen tillkännagav då att mördaren var från Wales och att handlingen inte var att betrakta som terrorbrott. Ibland kan man ljuga genom att tala sanning. Det stämmer att mördaren är född i Cardiff, Wales, 2006, men om man inte samtidigt nämner att hans föräldrar invandrade från Rwanda 2002 blir det inte hela sanningen.
Det stämmer att mördaren inte tillhörde någon organiserad terrorgrupp, men om man inte samtidigt nämner att han redan hade en lång historia av aggressivt beteende, hade datorn full av material från al-Qaeda tillsammans med mängder av filmer om olika massmord samt ägde gift tillräckligt för att mörda över tio tusen människor, är uppgiften om att handlingen inte är terrorism tämligen meningslös.
Det är bara en dryg vecka sedan en afghansk immigrant, som kom till Storbritannien 2020 och beviljades uppehållstillstånd 2022, mördade en man på öppen gata i London. Inte heller det fallet betraktas av polisen som terrorism. Den mördade försökte ingripa när mördaren angrep sin hyresvärd med kniv.
Uppenbart försöker polisen till varje pris förhindra nya upplopp och stävja det folkliga missnöje som väcks vid varje attack av detta slag. Vi får därför inte veta varför någon kliver på ett tåg och hugger folk med en kniv. Vad vi däremot vet är att Williams angrep en fjortonårig kille på gatan på fredagskvällen och strax därefter hotade folk i en frisersalong i Peterborough. Nästa morgon var han igen i frisersalongen med kniven i högsta hugg.
Men en sak kan man fundera över. Oavsett motivet, är det verkligen inte terrorism att attackera över tio personer instängda på ett tåg? Det är i varje fall att terrorisera resenärerna och uppenbarligen var han ute efter att mörda människor. Varför kallas det då inte ett terroristbrott?
Orsaken är uppenbar. När man inte kan koppla handlingarna – hur hemska de än är – till en terroristorganisation, klassas det inte som terrorism. För att tala klarspråk: så länge våldet inte utövas i namn av islamism eller jihad är det inte längre terrorism. Det fanns en tid då grupper som Baader-Meinhof och liknande var terrorister. Men numera är det så gott som alltid så att om man inte finner någon koppling till jihadism är klassas det inte som terror.
Dan Korn
