För åtta år sedan skrev jag en ledarartikel i tidningen Helagotland med rubriken 70 år gammal paragraf mot barnets bästa. Om att ogifta män inte automatiskt blir vårdnadshavare för sina barn om de inte är gifta med barnens mor när barnen föds. Ett förhållande som förvånade och rentav chockade många män som inte hade en aning om att de inte automatiskt fick bli vårdnadshavare till sina egna barn.
Den nu drygt 76 år gamla lagparagrafen gäller fortfarande och konsekvenserna av den är orimliga idag.
Den pappa som beskrevs i artikeln har nu i mer än tio år försökt att få gemensam vårdnad om – eller åtminstone ett fungerande umgänge med – sin son. Under hela den tiden har han mött motstånd som inte bara handlat om en gammal lagparagraf, utan också om hur myndigheter tolkar sin egen makt.
En helt vanlig svensk man
Om mannen hade varit gift med sonens mamma hade han automatiskt blivit vårdnadshavare till sin son. Med tanke på att en majoritet av alla barn i Sverige idag föds utanför äktenskapet, är det uppseendeväckande att lagen inte har ändrats på mer än sju decennier. Att man i Sverige fortsätter att behandla män annorlunda enbart på grund av att de inte är gifta med kvinnan när deras barn föds, är mycket svårt att förstå.
Kampen för en fungerande relation med sitt barn
Otaliga män tvingas kämpa för vad de borde ha självklar rätt till: en fungerande relation med sina barn. Skrivelser, advokater, domstolsprocesser, löften om umgänge som brutits. Papporna har i många fall, om de alls fått träffa sina barn, tvingats till korta, övervakade umgängen med dem i myndighetsregi. Allt detta till stora kostnader såväl ekonomiskt som mentalt.
Så här kan det bli – helt i onödan
I det fall jag följt har också Göteborgs familjerätt hållit ”barnsamtal” med den nu 12-årige sonen, trots att en verkställighetsprocess samtidigt pågick och trots att pappan avbröt sin medverkan i de frivilliga samarbetssamtalen. Föräldrarna hade gemensamt sökt samarbetssamtal för att försöka lösa situationen. När pappan insåg att samtalen gled i riktning mot att lägga ansvar på sonen avbröt han sin medverkan. Trots det kallades barnet till så kallat barnsamtal tillsammans med mamman. Att det fanns en gällande dom om umgänge nämndes inte ens för barnet.
Onödiga turer
Turerna enbart kring de här ”barnsamtalen” som genomfördes mot pappans vilja, blev krångliga. Han fick olika besked om vad som gäller från en utredare och en jurist vid Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFoF. Beskeden och svaren är alltför krångliga och motstridiga för att kunna redovisas här.
Det är svårt att beskriva allt som förevarit i just detta fall eftersom turerna blivit så många under åren som gått. De ekonomiska kostnaderna har vuxit till hundratusentals kronor för advokater och för inkomstbortfall. Eftersom pappan och sonen bor långt ifrån varandra och resorna är dyra har också de umgängen som kunnat ske blivit dyra. Kostnaden i mänskligt lidande går inte att beräkna. Hade den ålderdomliga och orättvisa lagen från 1949 ändrats så hade ett stort antal pappor och barn i stället kunnat umgås och bygga sina relationer i visshet om att pappan hade samma värde i barnets liv som mamman.
Inget större intresse hos lagstiftarna
I riksdagen är intresset för den här orättvisa och direkt skadliga lagen inte stort. Märkligt nog. En av dem som ändå försökt föra upp den på agendan är riksdagsledamoten Martina Johansson, Centerpartiet. Hon medverkade på Fars dag i ett inslag i SVT den 9 november och sa bland annat:
”Utgångspunkten måste vara i svensk lag, att både mamman och pappan har exakt samma värde inför barnet och av det skälet ha gemensam vårdnad. Hittills har vi fått ganska lite respons (från övriga riksdagspartier, min anm.) och jag har lite svårt att förstå varför intresset är så lågt för att faktiskt ta i den här frågan. Egentligen tycker vi alla att det här är helt självklart.”
Den diskriminerande lagen måste ändras
Att mer i detalj beskriva turerna i den pappans kamp för sin son som jag följt kräver ett annat format, en annan plattform. Det är ett uppdrag för någon gräv- och granskningsredaktion med resurser till det. Som kan göra en gedigen genomgång av vad den här orättvisan kostat – och kostar – de drabbade och samhället.
Politikerna måste se till att ogifta män som får barn inte diskrimineras och att alla barn i Sverige får lika stor rätt till sina pappor. Något som borde ha skett senast i samband med att Barnkonventionen blev lag i Sverige den 1 januari 2020.
Alla barn i Sverige ska ha samma rätt till båda sina föräldrar, det är lagstiftarna skyldiga att se till.
Merit Wager
