Byt ut de sömniga bjässarna i Svenskt Näringsliv. Det behövs en gräsrotsprotest mot politikernas misslyckanden. Inte fler seminarier och snittar.
När Australiens Labour-regering presenterade sin budget häromveckan ingick en fördubbling av den skatt som företagare betalar om de säljer sitt företag. I värsta fall kan staten framöver ta 47 procent av vinsten.
Nyheten fick småföretagare runtom att koka av ilska. En påhittig entreprenör postade några AI-genererade bilder där det ser ut som att premiärminister Anthony Albanese jobbar med hans team och är deras ”nya businesspartner” och sen tar hälften.
En mängd småföretagare hakade snabbt på, och kampanjen blev viral.
Instagram fylldes av AI-bilder där Albanese bakar pizza, lägger betong, klipper hår eller fyller hyllor i en butik och jobbar framåt 3 på natten. Entreprenörer berättade om risker, sömnlösa nätter, helgarbete, uppoffringar, stress, och oro över att anställa.
De vittnade om en småföretagares tuffa vardag och att de sen – om de äntligen tjänar pengar – kommer att tvingas betala en mycket stor del till staten.
Det var en frisk fläkt att se alla dessa personliga, kreativa bilder med en tydlig tagg riktad mot politikerna.
I Sverige ser företagens opinionsbildning annorlunda ut.
De kolosser som driver näringslivets talan opinionsbildar med en mjuk, mild ton och ett artigt akademiskt tilltal. Det talas styltigt om tillväxthinder, dålig matchning, regelbörda, energiproduktion eller behovet att utöka geografiska sökområden – vilket knappast är ord som får blodet att rusa hos vanligt folk. Eller så uttrycker de sig vagt med formuleringar som att ”förbättra”, ”stärka”, ”tillgång”, ”brist”, ”utsatthet”, ”byråkrati” eller ”höga kostnader”? Men vad betyder det? Hur långt är ett snöre?
Gäsp gäsp. Buzzwords som tillväxt, sysselsättning och välfärd blir som en ofarlig puré. Ingen förargas, ingen provoceras. Men ingen kommer heller att beröras, och inget kommer att hända. Höger och vänster nickar med och säger ”tillväxt, jajemen, det vill vi också ha”.
Svenskt Näringsliv har under en månad arrangerat möten runtom i landet, och avslutade turnén med stormöte. Herrar och damer i kostym stod på scen, satt i paneler. En publik bestående av kungligheter, politiker och företagare – eliten – var samlad.
Vänstersidans ledare Magdalena Andersson (S) var där, för hon försöker numera framstå som näringslivet bästa vän och vill se ”ett handslag för tillväxt mellan stat och näringsliv.”
Men hon kommer att samverka med yttervänstern som lystet pratar om exit-skatter och förmögenhetsskatt. Med S vid makten blir det anti-arbetslinje. Mer invandring. Generösare kontantbidrag. Färre krav.
Vem vågar fräsa emot? Topparna i näringslivet törs inte prata om de verkliga problemen, stöta sig med någon eller uppfattas som ohövliga.
Var finns näringslivets kritik mot slöseri med våra skatter? När Leif Östling vågade fråga vad f-n vi får för våra pengar fick han sparken.
Var finns organisationernas kampanj mot omfattande migration och svag integration? De lobbar för billig arbetskraft via arbetskraftsinvandring, men tycks missa den höga arbetslösheten som höjer skatter och skadar Sverige. Tankesmedjan Timbro vill välkomna fler.
Förra veckan läxade Svenskt Näringslivs styrelseordförande Jacob Wallenberg till och med upp svenska folket. Vi ”har det för bra”, menade han. Han ville se att vi ”alla” lägger i en extra växel – anstränger oss och kämpar hårdare.
Arrogansen retade upp LO, men säkert även hårt arbetande företagare som sliter och betalar nästan världens högsta skatter, samtidigt som hundratusentals får höga bidrag för att göra ingenting, och kriminella tjuvar kan roffa från välfärden eftersom makthavarna inte haft mod att kontrollera.
Jag misstänker att många anser sig övergivna av de väluppfostrade tjänstemän på Svenskt Näringsliv och Företagarna som sitter tryggt med höga löner, och vill sticka ut i lagom takt, flyta med, inte störa.
Vi behöver en livlig viral kampanj. Och en mindre välkammad opinionsbildare.
Carolin Dahlman
