En handfull rödgröna politiker i Stockholms stad håller på att bestämma vad stadens sköraste och äldsta invånare ska ha på tallriken. Det kallas ”innovation”. Men det liknar förmynderi.
På påskdagen åt Margareta, 97 år, boende på ett stiftelseägt äldre vård- och omsorgsboende, som vanligt sin lunch med eftertanke. Hon berättar att hon medvetet äter det mest protein- och näringsrika på tallriken först – för säkerhets skull, ifall hon inte orkar med hela portionen. En medveten och klok strategi hos en nästan hundraårig kvinna för att inte drabbas av svaghet och kanske undernäring. Det är värdighet i praktiken.
Påsk på det icke kommunala boendet innebar i år bland annat påsklamm med krämig potatisgratäng, kokt lax med pepparrotskräm, kycklingwallenbergare med brynt smör och ett litet påskbord med två sorters sill, ägghalva och helgskinka. Det är mat som smakar hem, trygghet och liv – mat som stimulerar aptiten och ger näring åt kroppar som behöver det. Här kommer politikernas matstrategier och innovationer inte nå.
Hur påskmaten såg ut, vad som bjöds på i de kommunala boendena och via den kommunala hemtjänsten varierade och för de flesta var maten troligen riklig, vällagad på plats, näringsrik och god för de flesta som serverades den. Men nästa påsk kan det se annorlunda ut på de äldreboenden och i den hemtjänst som Stockholms stad driver och ansvarar för. Då kan de rödgröna partiernas nya matprogram – formellt kallat ”God mat för hälsa, klimat och miljö – Stockholms matprogram” – redan ha trätt i kraft.
Klimatmål på de äldstas tallrikar
Det rödgröna styret, med Vänsterpartiets äldreborgarråd Torun Boucher i spetsen, har tagit fram ett matprogram vars remissversion publicerades den 26 september 2025. Programmet slår fast att klimatmålen kräver att andelen vegetabilier i måltiderna ökar och att andelen kött minskar. Utsläppen från stadens upphandlade livsmedel ska minska med 40 procent till 2030. Alla kommunala verksamheter berörs – skola, äldreomsorg, hemtjänst.
Ambitionerna är inte fel i sig. Att minska matsvinn, tänka ekologiskt och hållbart, och planera klokare kring inköp är förnuftigt ur ett samhällsperspektiv. Men det är ett grundläggande problem när samma mall appliceras på riktigt gamla människor som på skolbarn i förskolan.
Man kan fråga sig vilka matprogrammets upphovsmän tänker på när de skriver att ”en förutsättning för att nå stadens klimatmål är att andelen vegetabilier i måltiderna ökar”? Och när de slår fast att det är viktigt att ”måltiden kräver liten energiåtgång i tillagningen”? Vilka gagnar det? Knappast de äldre vilkas aptit redan är sviktande, vilkas smaksinne kanske är förändrat, och vilkas kroppar kräver kalorier och protein för att inte försvagas.
Undernäring är inte ett abstrakt problem.
Livsmedelsverket och forskningen är samstämmiga: undernäring är ett utbrett och allvarligt problem bland äldre, inte minst bland dem som bor på äldreboenden eller behöver hemtjänst. Konsekvenserna är inte petitesser: försämrat immunförsvar, ökad fallrisk, längre sjukhusvistelser, snabbare kognitiv nedgång och i förlängningen tidigare död.
Den mat som en äldre person faktiskt vill äta – kåldolmar, pannbiffar, sill och lamm till påsk och skinka till jul – är inte enbart tycke och smak. Det är kultur, minne och identitet. Det är ofta den mat som lockar fram aptiten när ingenting annat gör det. Det är den som gör att de äldre äter upp sin mat.
Oppositionen (främst M) har kallat det ”klimatstyrd meny för äldre” och ”fel väg att gå”. Oppositionsborgarrådet Andréa Hedin (M) har sagt: ”Den sista måltiden i livet ska inte vara linsgryta om man inte vill det”. Hon har också framhållit att: ”Det är ovärdigt att de äldre som byggde Sverige inte ska få bestämma hur många köttbullar de äter”.
Innovation för vem?
Ordet ”innovation” förekommer hela 13 gånger i matstrategin. Det är ett av de rödgröna politikernas favoritord när de beskriver sina matvisioner. Men innovation för vem? Det är knappast de gamla och sjuka som efterfrågar innovativa mattrender. De vill äta god mat som ger dem ork och kraft att leva vidare.
Stadens egen äldreförvaltning påpekade i sitt remissvar att hälsoperspektivet behöver väga lika tungt som klimat- och miljöperspektivet. Det är anmärkningsvärt att den egna förvaltningen tvingas påminna politikerna om att de äldre faktiskt finns med i ekvationen.
Ännu mer anmärkningsvärt är att trots att det i programmet talas om ”ökad delaktighet, exempelvis genom matråd”, genomfördes inga riktade brukarundersökningar före beslutet om strategin. De som ska äta maten har alltså inte tillfrågats om vad de vill äta.
Ett lotteri avgör middagen.
Det finns i dag en djupt orättvis klyfta. De äldre som har turen att bo på ett icke-kommunalt drivet boende eller som har icke-kommunal hemtjänst, slipper de rödgrönas matprogram. De kan fortsätta äta sitt påskbord med sill och skinka, sin Janssons frestelse, sin kokta lax.
De som bor på kommunalt drivna boenden eller har kommunal hemtjänst får däremot sin meny bestämd av politiker – inte av sig själva, inte av dem som tillagar och serverar maten och känner de boendes önskemål, utan av ett politiskt program skrivet av människor som själva inte behöver äta den mat de beslutar om.
Det är ett lotteri. Och det är ovärdigt.
Det handlar om respekt.
Det är fullt rimligt att se över och förbättra vad det är för mat som serveras i kommunens verksamheter. Att minska matsvinn, välja råvaror klokt och planera hållbart är bra mål. En del av det som föreslås i matprogrammet är säkerligen väl tillämpbart i vissa kommunala verksamheter.
Men i verksamheter som riktar sig mot stadens sköraste, äldsta och mest beroende invånare – där bör deras egna önskemål och deras behov väga tyngst. Det handlar inte om att ignorera klimatmålen. Det handlar om att inte använda de äldre som ett instrument för att uppfylla dem.
Svenskarna lever allt längre. De äldre byggde Sverige. Men nu får de, som hamnar i kommunala ”omsorger” i Stockholm, inte ens bestämma vad de ska äta till lunch och middag.
Merit Wager
