Partiet behöver rensa sina led från terrorvänner och judehatare

Vänstern i Sverige och i västvärlden i stort lämnar alltmer sina kommunistiska rötter. Agget mot USA och kapitalism och misstron mot liberal demokrati finns förstås kvar här och där i vänsterleden. Men arbetarväljarna är i stort ett borta och klaner tar en större plats än den gamla klasskampen.

För några veckor sedan besökte jag Berlin i samband med att Berlinavdelningen av det tyska vänsterpartiet Die Linke höll en extra kongress. Die Linke har sina rötter i det forna östtyska kommunistpartiet som, likt det svenska vänsterpartiet som då hette VPK, då det begav sig var en del av den Sovjetkommunistiska rörelsen. Kommunismen är numera en tämligen döende trend inom de flesta vänsterpartier i västvärlden. 

Numer handlar i stället mycket av den ideologiska retoriken om en mix av antistämningar mot USA, mot stram invandring, mot arbetslinjer, mot marknadsekonomi, mot Israel och judar, mot västliga värderingar i stort och av tydliga prostämningar för bidrag och subventioner, för Palestina; vilket ofta är synonymt med uteblivet avståndstagande från terrororganisationer som Hamas. 

Die Linke blev med sina drygt 25 procent klart största parti i delstatsvalet i Berlin den 20 september i år. Under den extra kongressen diskuterade partiets medlemmar och ledning hur ett eventuellt samregerande med andra partier skulle kunna bli möjligt. En konfliktfråga inom Die Linke och visavi de tilltänkta koalitionspartierna De Gröna och Socialdemokraterna, är vänsterpartiets förhållningssätt till Palestinarörelsens mer militanta och Hamasnära grupper. Die Linkes ledare Elif Eralp har själv uttryckt rädsla för Hamassympatisörer som finns i och nära partiet. 

Vissa framträdande partimedlemmar och Palestinaaktivister demonstrerade mot sitt eget parti utanför lokalen där Die Linke höll sin extra partikongress. Demonstranterna motsätter sig att Die Linke ska ge några som helst eftergifter när det gäller Palestinarörelsen och antisemitismen.

Berlin har en mycket stor befolkning som har invandrat från muslimska länder som Turkiet, Syrien och Libanon. Många av dessa kommer således från länder och regioner som på många sätt fungerar helt annorlunda än den tyska – och den svenska – staten. Vilket kan ställa till med allvarliga motsättningar och konflikter i samhället. 

Journalisten och författaren Per Brinkemo berättar i sin nya bok ”De statslösa” (Karneval förlag 2026) om att: ”Problemen med klaner som muterat in i kriminalitet är ett omfattande problem i Berlin. Politiker som tidigare lagt locket på har idkat självkritik. Den dåvarande socialdemokratiske inrikesministern Andreas Geisel i delstaten Berlin sa till tidningen Die Welt 2019: att: ”Staten har helt klart tittat på medan klanerna fått fäste. Varken politikerna eller myndigheterna har gjort tillräckligt för att stoppa utvecklingen. 

Polisen beräknar att det bara i Berlin finns ett tjugotal klaner som vardera har flera hundra medlemmar.”

Partier som av sjuka ideologiska skäl riskerar att vika ner sig för organiserad kriminalitet är kort sagt en fara för oss alla.  

Die Linke i Berlin är ett övertydligt exempel på när arbetarfrågor och klasskamp fasas ut och ersätts av islamanpassad antirasism och antidiskriminering. 

Vänsterpartiet här hemma i Sverige är på väg i samma riktning. Arbetarväljare blir alltmer sällsynta i Vänsterpartiet. Samtidigt anstränger sig Vänsterpartiet betydligt mer än vanligt för att efter snart 110 år i riksdagen för första gången ta plats i en regering. Även här finns intressanta likheter med Die Linke i Berlin. Utgången i regeringsfrågan är oviss för båda partierna. I Sverige likt i Berlin är V-partierna inte minst dåliga på att säkra kvaliteten på sina kandidater på valsedlarna.

Vänsterpartiet i Sverige fick i valrörelsen plocka bort ett 25 tal kandidater från sina kommunala valsedlar sedan främst Expressen och Doku.nu avslöjat kandidaternas Hamashyllningar och judehat på sociala medier. Väldigt få av kandidaterna kunde tala svenska. De var uppenbart ditsatta på listorna för att främst locka utomeuropeiskt födda väljare till sitt parti. Vilket självfallet inte är något fel i sig självt. 

Det tokigt oansvariga är däremot att partiet blundar för extremismen och antisemitismen bland sitt folk på valsedlarna. Och hur i hela världen kan man sätta upp icke svensktalande kandidater på valsedlar till fullmäktigeförsamlingar i svenska kommuner?

Flera kandidater med liknande skavanker blev också invalda på V-mandat och innehar nu högt arvoderade positioner i den svenska kommun- och inrikespolitiken.

Vänsterns kommunalråd i Malmö Halimo Nuur Bashir Abdi uppmärksammades nyligen av Expressen. Kommunalrådet avslöjades – precis som V: s riksdagsledamot Mohamed Ali i Borlänge – med att på sociala medier röra sig i aggressiva och konfrontatoriskt lagda islamska nätverk där de visat uppskattning för och delat islamska angrepp på judar och på västvärlden och demokratin i stort.

Vänsterpartierna i Berlin, Sverige och i den övriga västvärlden bygger sedan länge sin politik på att vara ”anti” mot till exempel rasism och diskriminering. Vilket väl ingen i sak kan ha något emot. Men partier som bygger sin politik på ”anti” hamnar dessvärre oftast i obehagliga positioner och i ruggiga sällskap. 

Antirasism och antidiskriminering är i sådana här sammanhang ofta synonymt med att rasism och diskriminering riktas mot just judar och västliga värderingar och livsstilar i stort. Det visar sig nämligen att partierna enbart är ”anti” mot vissa former av rasism och diskriminering, medan man utan problem blundar för – och i vissa sammanhang – hyllar andra uttryck för diskriminering och rasism.

Det oroar mig att Socialdemokraterna i Sverige samarbetar med Vänsterpartiet i flera stora städer. Det är inte något som stärker Socialdemokraterna. Och det är definitivt något som hotar att göra antisemitismen mer rumsren. 

I Tyskland rullar ett partiinternt upprop inom Socialdemokraterna. Många människor varav några statsråd har skrivit på uppropet där man uppmanar sina partivänner i Berlin att inte ge sig in i samarbete med Die Linke i Berlin. Jag hoppas att uppropet har effekt.

Ännu starkare hoppas jag att Socialdemokraterna i Sverige framåt ser till att hålla minst armlängds avstånd till Vänsterpartiet så länge som V inte ansträngt sig för att rensa sina led från terrorvänner och judehatare. 

Widar Andersson

Krönikör/Skribent

Tags

Dela inlägget

LinkedIn
X (Twitter)
Facebook

What do you think?

Boka demo

Boka kostnadsfri demo

Fyll enkelt i dina uppgifter så återkommer vi till dig inom kort. 

Snabbt och smidigt att komma igång
Enkelt att komma igång
1

Boka demonstration

2

Genomgång av tjänsten tillsammans med oss

3

Sätt igång!

Boka kostnadsfri demo