Det sekulära samhället är ingen självklarhet

Vid det här laget har vi väl tappat räkningen hur många gånger svenska dokumentärreportage som gjorts med dold kamera i moskéer, där imamer sagt saker som i svenska öron låter hårresande. Inget är egentligen nytt. Liknande åsikter har hörts många gånger under de senaste årtiondena. Bahare Andersson dokumenterade liknande uttalanden från imamer för Uppdrag Granskning 2012.

Inget borde längre förvåna. Men ändå blir människor förvånade, gång på gång. Vad beror det på? Jag tror att man kan förklara det med att vi tar skillnaden mellan stat och religion för självklar. Men det är den inte.

Är 2000 skildes statskyrkan från staten. Men det är en sanning med modifikation. Kyrkan och staten har hela tiden varit åtskilda, ända sedan Sverige kristnades. Men innan dess var det inte så. Flera olika medeltida källor berättar om att kristnandet av Sverige under 1000-talet stötte på motstånd då folket krävde att kungen skulle blota till de gamla gudarna. När kungen vägrade blev han fördriven från tinget i Uppsala och i stället blotade hans svåger Sven, som sedan kallades Blot-Sven. Händelsen bör ha inträffat 1084.

Det ingick alltså i kungens uppgifter att offra till gudarna, men när kristendomen infördes innebar det inte att kungen skulle leda gudstjänsten. Sådant skötte prästerna om. Samma process upplevde de olika europeiska länderna. På Irland ingick det i kungens arbetsuppgifter innan ön kristnades att offentligt genomföra ett tidelag med en märr. I Romarriket vad det kejsarens roll att offra till gudarna tills kristendomen infördes. Offertjänst kallades på latin religiones. När Rom övergick till kristendomen var inte längre kejsaren religionens överhuvud, utan ersattes av påven. Med andra ord hade religionen skilts från staten, som kunde kallas sekulär.

Man skulle kunna peka på Jesu berömda ord ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud”, en mening som nämns i flera av evangelierna, och i dessa ord se den tydliga uppdelningen mellan staten och religionen. Med det är att göra det för enkelt för sig. Det är först senare som religion och stat ideologiskt skiljs åt. Det sker när Romarriket försvagas och utsätts för härjningar. När det hände frågade sig människor om det var fel att överge de gamla gudarna, om kejsarens religiones skyddat Rom. Biskop Augustinus av Hippo besvarade den oron. Han argumenterade för att stater kommer och försvinner, men Gud är evig och består. Han skilde med andra ord på den politiska makten och kyrkan, som stod för det eviga.

Augustinus skapar därmed den sekulära staten som ett begrepp inom kyrkan. Tydligast märks detta när universitet, som kontrollerades av kyrkan, införde studier i romersk rätt, inte i Moseböckernas regler. I Europa växte biskopsdömen fram och de var inte samma sak som de sekulära staterna. Att ärkebiskopen inte bor i ett lands huvudstad är ett exempel på detta, så som den svenske ärkebiskopen bor i Uppsala och inte i Stockholm och den engelska ärkebiskopen bor i Canterbury och inte i London. I både Frankrike och Tyskland är landet uppdelat i flera ärkebiskopsdömen. Staters och kyrkans indelningar stämmer med andra ord inte överens.

I den ortodoxa kyrkan läste man på grekiska och vad den latinske författaren Augustinus skrev brydde man sig därför inte om. I modern tid har ortodoxa kristna till och med anklagat Augustinus för sekularismen – inte utan grund. Uppdelningen mellan en sekulär stat och religionen har därför inte präglat östkyrkan.

Samma sak gäller islam. Kaliferna i Konstantinopel och Bagdad var både religiösa och politiska ledare och som bekant är det just detta system, kalifatet, islamister drömmer om att återinföra. Att det skulle finnas en sekulär sfär som står utanför religionen är en främmande tanke för de flesta muslimer. Religionen omfattar allt och sharia övertrumfar därför sekulära lagar om man bor i ett land som Sverige.

Den brittiske författaren Tom Holland påpekar att vi alltid talar om kyrkans skiljande från staten, inte synagogans, moskéns eller templets skiljande från staten. Skiljandet är en del av västvärldens kultur och utanför den är själva begreppet religion meningslöst. De forna grekerna talade inte om religion. Gudstjänsten var en självklar del av samhället.

Upplysningstidens strävan efter religionsfrihet var därför en mycket kristen strävan, även om den förstods av samtiden som kristendomsfientlig. Holland påpekar att när judarna i Europa under 1700-talet emanciperades innebar detta att de var tvungna att skilja på judiskhet och judendom, att de blev medborgare i de olika nationerna, men av judisk religion.

Det är samma krav som nu ställs på muslimer. I våra västliga demokratier tillåter vi muslimer att gå till moskén för bön, men när imamen ger råd om hur man ska kuva sin fru och hur man ska förhindra att ens barn umgås med svenskar, eller ännu värre med judar, blir det reportage i Uppdrag Granskning. Då har imamen överskridit sekularismens gräns. Han blir, som Nalin Pekgul säger, en grottmänniska.

För judarna gick det ganska lätt att bli en del av de olika nationalstaternas gemenskap, som en minoritet med egen religion, men för övrigt som medborgare. Det gick så lätt att det blivit en vanlig antisemitisk anklagelse att judarna anpassar sig för att i hemlighet kunna styra i kulisserna. Samma anklagelse riktas nu mot muslimska politiker i västliga länder, som Londons borgmästare Sadiq Khan, New Yorks borgmästare Zohran Mamdani och den nyvalde senatorn för Michigan Abdul El-Sayed. Men när man gör den jämförelsen glömmer man en viktig detalj, som Tom Holland missar i sin skildring av judarnas emancipation.

Jesu ord om att ge till kejsaren vad honom tillhör och till Gud vad honom tillhör tillkom inte i ett vakuum. När Matteus 22:21 skildrar orden som svar på fariséernas fråga bör man ha i åtanke att dessa fariséer inte var främmande för tanken om en religiös och en sekulär sfär. Den första indelningen i sekulärt och religiöst finner vi nämligen i det forna Israel, där översteprästen, kungen och det stora rådet hade olika roller, en form av maktdelning.

Översteprästen offrade i templet, inte kungen. Han fick inte ens gå in i de inre gårdar av templet som var reserverade för prästerna. Kungen var överbefälhavare och utövade politisk makt. Men rättsapparaten sköttes av de sjuttio medlemmarna av det stora rådet, som var en demokratisk institution som både stiftade lagar och praktiserade dem.

Bibelns Andra Mosebok beskriver hur Gud befaller Moses att bygga tabernaklet i öknen. Moses får ingen funktion där, utan det är hans bror Aron som blir den förste prästen. Att Moses barn inte ärver sin fars makt, medan Arons ättlingar blev präster är ett exempel på uppdelningen i en politisk sfär och en religiös. Politiker måste väljas efter sin duglighet, inte efter blodsband, men de som skulle utföra religiösa ceremonier kunde däremot ärva sina ämbeten.

Allt detta var välkänt för 1700-talets judar, när de blev en del av de emanciperade nationalstaterna. Om något inspirerar dagens muslimska politiker i väst är det inte detta, utan snarare kalifen, där en och samma person var både religiös ledare och sekulär. Vi ska därför inte förvånas över att när Skottland valde muslimen Humza Yousaf till försteminister ordnade han muslimsk bön i sitt residens redan första kvällen. På samma sätt har Zohran Mamdani och Abdul El-Sayed haft svårt att skilja sina politiska uppdrag från deras religion. De ser ingen konflikt i detta.

Det är människorna i västvärlden som ser den konflikten. Men de förstår inte längre varför.

Dan Korn

Tags

Dela inlägget

LinkedIn
X (Twitter)
Facebook

What do you think?

Boka demo

Boka kostnadsfri demo

Fyll enkelt i dina uppgifter så återkommer vi till dig inom kort. 

Snabbt och smidigt att komma igång
Enkelt att komma igång
1

Boka demonstration

2

Genomgång av tjänsten tillsammans med oss

3

Sätt igång!

Boka kostnadsfri demo