Migrationsverket hade varnats men gav ändå asyl åt ett iranskt par som utgav sig för att vara afghaner. Paret visade sig vara utsänt av det iranska Revolutionsgardet för att på dess uppdrag mörda judar i Sverige.
Om det inkommer tips eller det på annat sätt framkommer misstankar om att en asylsökande kan utgöra en säkerhetsrisk så ska ärendet, enligt Migrationsverkets rutiner, föredras för Säpo. Presschefen Jesper Tengroth säger att ärendet ”hanterats enligt rutinerna” och då bör det ha föredragits för Säpo, som kan ha gjort bedömningen att uppgifterna vid den tidpunkten inte var tillförlitliga. Det får vi aldrig veta. Det är inte heller ovanligt att Migrationsverket får tips som, om de kommer från anonyma personer, är svåra att verifiera.
Om id-handlingar som lämnats in till Migrationsverket misstänks vara förfalskningar ska de skickas till id-enheten för granskning. Falska handlingar ska polisanmälas. Om iranska staten skickar ut folk som spioner så bistår den med id-handlingar som oftast är svåra att avslöja som falska. I ett afghanskt ärende lämnas sällan in pass utan enbart en så kallad tazkira som är en mycket lättförfalskad handling. Migrationsverkets kontroll består nästintill uteslutande av en språkanalys med begränsad träffsäkerhet. Förutom brister i den svenska kontrollen kan det dessutom vara svårt att avgöra varifrån personer kommer om de till exempel varit bosatta i gränsområdet mellan Afghanistan och Iran, eller bott i Afghanistan under en längre tid eftersom språken är närbesläktade.
Det iranska paret kom till Sverige under den enorma migrationsvågen 2015, när Migrationsverket överbelastades av ärenden. Det anställdes akut mängder av nya handläggare som med starkt begränsad erfarenhet snabbt uppgraderades till beslutsfattare. Ledningen prioriterade inte kvalitet utan snabba beslut, vilket också måste sägas ha legat i linje med den politiska viljan under denna period. Det kriterium som vägde tyngst vid lönerevisionen var antalet avgjorda ärenden om uppehållstillstånd. Bifall gick snabbt. Att utreda tveksamma fall och avslå ansökan om asyl tog betydligt längre tid. Det fanns dessutom enheter där nästan hela personalstyrkan var nyanställd. Lägg därtill chefer som aldrig hanterat asylärenden och inte hade några som helst kunskaper om vare sig lagstiftning eller de länder som de asylsökande kom ifrån.
Ett ytterligare problemområde är systemet med tolkar. Migrationsverket har avtal med tolkförmedlingar, och verket gör ingen som helst kontroll på de förmedlade tolkarna, vare sig kunskaps- eller säkerhetsmässigt. Iran har dessutom ett omfattande flyktingspionage i Sverige och det är inte en alltför avancerad gissning att en del tolkar kan jobba på uppdrag av hemlandet. När det gäller det iranska paret vet vi inte på vilket språk och av vem utredningen gjordes. Det kan ha varit på farsi och då var tolken med största sannolikhet också själv iranier.
Det krävs både tid och gedigna kunskaper om den snåriga lagstiftningen och om de länder man utreder för att man ska kunna fatta välgrundade och korrekta beslut.
”Utbildningen för nyanställda har ofta bestått i kortare föredragningar om lagstiftningen och sedan medsittningar med någon handläggare, som i värsta fall själv är ganska nyanställd”, säger Anna Högberg, jurist och tidigare beslutsfattare vid Migrationsverket, och fortsätter: ”Om jag ska vara lite syrlig så kan jag säga att det ibland blir lite som att en synskadad leder en blind. Chefer har också uttryckt att handläggare inte får vara alltför grundliga i sina utredningar utan att de ska vara ’good enough’- vad nu det kan vara. Jag tycker inte att man generellt ger personalen de rätta förutsättningarna för att göra ett bra jobb.”
Enbart tillförsel av mer resurser i form av pengar är knappast lösningen när problemen bottnar i icke hanterbara migrationsvolymer och rättsosäkra rutiner. Pengar ersätter inte kompetens och kunskap.
Sekretesshänsyn i fallet med det iranska agentparet hindrar inte att verket gör en intern utredning. Så kan ju ha skett, men utan närmare information om vilka överväganden som gjorts av handläggare och beslutsfattare är det svårt att avgöra om något formellt fel begåtts från deras sida. Däremot antyder denna och andra händelser att det är fel på systemet i grunden, när svaga myndighetsrutiner resulterar i ökade säkerhetshot mot svenskar och svenska intressen.
Att som presschefen vid Migrationsverket i en intervju i Sveriges Radios Ekot den 6 februari yttra: ”Det viktigaste är ju att det blir rätt på slutet”, är inte acceptabelt. Den inställning han och alla andra på Migrationsverket borde ha är: ”Det viktigaste är ju att det blir rätt från början”.
Merit Wager
