ANALYS SNIPPADOMEN Så avslutar den före detta domaren i HD, Göran Lambertz, tidigare också Justitiekansler samt rättschef på justitiedepartementet, ett långt kommenterande blogginlägg om den numera beryktade Snippadomen i Hovrätten för Västra Sverige (mål nr B 6074-22). I den tänkvärda texten går han systematiskt igenom en rad olika juridiska punkter där den omtvistade domen som väckt många starka känslor och protester hos allmänheten, kan och förtjänar att diskuteras, men också klargöras.
Följande har hänt, och detta är den juridiska skandalen bakom Snippadomen i Göteborgsdomstolen, som fått för lite uppmärksamhet och granskning i sammanhanget, enligt Lambertz resonemang, om jag fördjupar mig i bakgrunden bakom hans korta och kärnfulla tre meningar ovan.
De båda S-märkta lekmannadomarna som dömde i målet i hovrätten, alltså nämndemännen, avgår efter politiska påtryckningar från en socialdemokratisk riksdagsledamot, tillika ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg, Mattias Jonsson. Detta framgår med glasklar tydlighet vid en genomlyssning av ett nyhetsinslag i P4.
”Och det är ett beslut som de själva har kommit fram till och fattat. Och jag tycker personligen också att det är ett klokt val efter den situationen som uppstod, och i den situationen vi har här, att de också lämnar in”, säger Jonsson (S) till P4 Göteborg. Inslaget fortsätter därefter med nyhetsreportern som berättar att riksdagsledamoten (S) ”haft samtal med de tidigare nämndemännen.”
”Hur de samtalen har gått och vad som har sagts. Det vill jag att det stannar mellan oss”, säger Jonsson vidare till reportern. Tidigare under samma dag pratade P4 Göteborg med en av nämndemännen som då fick frågan om han står fast vid den friande domen. ”Det kan jag svara ja på. Jag står fast vid den”, svarade nämndemannen reportern.
En intervjuad (S)-utnämnd nämndeman, (svenska nämndemännen utses av kommunfullmäktige i staden där tingsrätten eller hovrätten ligger), i den högre rättsliga instansen hovrätten ville alltså sitta kvar som lekmannadomare, men vek ned sig för den i sammanhanget politiskt tyngre riksdagsledamotens internt framförda tydliga avgångskrav. På något annat sätt kan man inte tolka vad han säger i radiointervjun.
Notera att båda nämndemännen stod bakom den friande domen i det uppmärksammade fallet, endast den kvinnliga juristdomaren i målet anmälde avvikande uppfattning och reserverade sig till förmån för en fällande dom, alltså samma resultat som i tingsrättsdomen som anses välskriven av flera juridiska kommentatorer som läst och bedömt den. Det betyder i klartext att ingen av nämndemännen egentligen ville avgå, men de vek ned sig för de politiska påtryckningarna från sin politiskt tunga distriktsordförande. Notabelt är att det är exakt en sådan partipolitisering av rättsväsendet som Sveriges riksdag och regering, oavsett politisk färg, under en längre tid kritiserat EU-medlemmarna Polen och Ungern för.
Här spelar de så kallade Köpenhamnskriterierna i EU en central roll. De fastställdes av Europeiska rådet i Köpenhamn 1993 och stärktes sedan av Europeiska rådet i Madrid 1995. Kriterierna utarbetades inför den stora EU-utvidgningen av en rad tidigare auktoritärt styrda Östländer, där rättsväsendet, inklusive domarna i landets domstolar i länderna bakom järnridån, i praktiken varit direkt underställt det styrande kommunistpartiets innersta maktcentrum: Centralkommittén.
Köpenhamnskriterierna formulerades i en kortare trepunktsversion så här:
”1. Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter (det politiska kriteriet).
2. En fungerande marknadsekonomi liksom kapacitet att hantera det konkurrenstryck och de marknadskrafter som råder inom unionen (det ekonomiska kriteriet).
3. Förmåga att uppfylla de skyldigheter som följer av medlemskapet, inbegripet kapacitet att effektivt genomföra de regler, standarder och strategier som utgör kärnan i EU-lagstiftningen (”regelverket”) samt förmåga att ansluta sig till den politiska, ekonomiska och monetära unionens mål (det administrativa kriteriet).”
Notera punkt nr 1. ”Rättsstatsprincipen”. Det är den vi nu diskuterar i sammanhanget av den socialdemokratiska politiska påtryckningen gentemot två av rättens domare (eller nämndemän om man så vill). Notera att nämndemän eller lekmannadomare som de också kan kallas, är lika mycket domare som juristdomarna i rätten, ty de har alla och envar en (1) röst när domslutet fastställs efter rättens interna överläggningar, vilka följer på avslutad rättegångsförhandling mellan de båda parterna.
Således är det ”rättsstatsprincipen” som den socialdemokratiska riksdagsledamoten Jonsson i Göteborg brutit mot på ett flagrant sätt. Antagligen utan att själv vara medveten om detta, samt att han bevisligen inte förstår konsekvenserna av sitt eget agerande i saken. Om han å andra sidan varit medveten om detta är det en ännu mer försvårande omständighet i fallet. Det är sannolikt därför den tidigare HD-domaren och Justitiekanslern skriver: ”Jag hoppas att det får konsekvenser.” I klartext tolkar jag det som att Lambertz kräver riksdagsledamoten Mattias Jonssons (S) avgång.
Till sist. Lek med tanken på att den här formen av öppen och rak politisk påtryckning på sammansättningen av domare i en svensk hovrätt från en tung riksdagsledamot i riksdagens största parti hade genomförts inte av en distriktsordförande i S, utan istället av en regional ordförande i SD, det vill säga riksdagens näst största parti. Hur hade kritiken från S gentemot detta förfarande låtit då? Och hade måhända den mediala uppmärksamheten som den politiska rättsskandalen bakom Snippadomens efterspel är, varit större än vad den är i skrivande stund?
Avslutningsvis framstår det vid en samlad bedömning som om det är lätt att se bjälken i andras ögon men inte i sitt eget, om vi skall prata svenska ordspråk. Det lär oss exemplet öppna partipolitiska påtryckningar på och inom rättsväsendet i Sverige jämfört med när samma sak sker i Polen och Ungern.
Andreas Henriksson
Redaktionschef
