Den större vattensalamandern är omkring femton centimeter lång, svart på ryggen och eldorange på magen, och hanen bär om våren en tandad kam som får honom att se ut som en drake i fickformat. Den lever i dammar och bryr sig inte det minsta om asylpolitik. Ändå är den just nu det största hoppet för de 350 invånarna i den engelska byn Piddington.
Byn har under sommaren kämpat med näbbar och klor mot regeringens plan att göra om en nedlagd kasern strax intill till förläggning för upp till 1 256 asylsökande män. Fyra män på varje bybo, nio på varje kvinna i byn, har de räknat ut. Förra tisdagen höll de en egen folkomröstning om att lämna Storbritannien och röstade med 285 mot 26 för utträde, vid ett valdeltagande på 92 procent. Det påminner, som kolumnisten Tom Harris skrev i The Telegraph, om Ealingkomedin Passport to Pimlico från 1949, där ett Londonkvarter förklarar sig självständigt.
Man kan skratta åt folkomröstningen, men inte åt ängslan bakom den. Piddington har 268 vuxna och 46 barn, ingen affär, ingen pub, ingen skola. Byns enda allmänna plats är en park dit barnen går själva uppför byvägen och leker utan att någon vuxen behöver hålla ögonen på dem. De 1 256 männen får inte arbeta, och de får gå ut och in genom grinden som de vill. ”Så säg mig, vad ska de göra med sin tid? De kommer att komma in i Piddington”, sade byrådsledamoten Michael Nixon till The Telegraph i augusti, och tidningens reporter beskrev en by som står i begrepp att förändras för alltid.
Byns karaktär hade ändrats till oigenkännlighet även om det varit 1 250 högutbildade äldre holländska damer som flyttat in i kasernen. Nu är det unga och till största delen outbildade män från länder utanför Europa, och skillnaden blir därefter. Det är den enkla räknekonsten hos människor som vet att de blir en minoritet i sitt eget hem, och att ingen frågat dem.
Så långt ett brittiskt drama av vanligt slag. Det komiska kom dagen efter.
En av byborna, Claire Brenner, zoolog och för övrigt kandidat för De gröna till kommunfullmäktige, hade satt sig med arkiven hos Thames Valleys miljöregister. Hon fann att inrikesdepartementets miljöbedömning, som påstod att det saknades belägg för skyddade arter på platsen, hade anlitat fel register. Det rätta visade sig innehålla en fortplantande population av större vattensalamander, tolv arter fladdermöss, grävling, utter och Oxfordshires enda häckande näktergalspar.
Vattensalamandern är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv, som britterna behöll efter Brexit, och den som stör dess hemvist utan tillstånd begår brott. Nu ligger ärendet hos High Court, och byborna samlar in de 250 000 pund som en prövning kostar.
Vattensalamandern är sedan länge Storbritanniens nationalsymbol för byråkratiskt krångel. När Boris Johnson i juni 2020 skulle förklara varför ingenting blev byggt talade han om ”newt-counting delays” som ”a massive drag on the productivity” och lovade att gå fram med lie genom regelverket. Tre år senare ville han bygga en pool vid sitt lantställe i Oxfordshire. Kommunen krävde en ekologisk undersökning, ty i dammarna intill fanns just större vattensalamander. Den som gjort narr av salamanderräknandet kunde inte gärna klaga över att själv bli räknad, så Johnson gjorde det enda som återstod och förklarade att ingen var mer förtjust än han över att få bo tillsammans med de hotade amfibierna. ”We will make a Newtopia!” Så snabbt blir man naturvän när alternativet är att bli skrattad åt.
Hemma i Sverige har artskyddet varit ett hot mot landsbygden. Alla minns skogsägarna i Hälsingland som förbjöds avverka för att lavskrikan häckade i deras skog, och bombmurklan i Värmland som stoppade en avverkning tills Mark- och miljööverdomstolen sade ifrån. Riksdagen beslutade så sent som den 16 juni i år, med 319 röster mot 24, att markägare ska ha rätt till ersättning när artskyddet hindrar dem att bruka sin mark – Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot finansieringen. Fridlysning har i Sverige blivit ett ord som får bonden att kallsvettas.
I Piddington får samma ord byborna att hoppas.
Artskyddet är på allvar, Claire Brenner är en grön zoolog och ingen opportunist, och inrikesdepartementet har faktiskt slarvat. Byborna hittade inte på salamandrarna. De fanns där hela tiden, i samma damm, oavsett vem som ville bygga vad.
Det är just det som är poängen. Lagen är densamma i Hälsingland och Oxfordshire, direktivet är detsamma, salamandern är densamma. Det enda som skiljer är vems plan som stoppas. När det är bondens egen avverkning är fridlysningen ett övergrepp mot äganderätten. När det är statens förläggning är den en välsignelse. Och de som i Sverige försvarar varje bombmurkla mot skogsbolagen skulle knappast jubla om den dök upp mitt i planerna för ett nytt Migrationsverksboende. Naturen tar inte parti. Det är vi som byter sida, alltefter vad vi vill ha hindrat.
Plinius den äldre skrev att salamandern var så kall att den kunde släcka eld bara genom att gå igenom den. Det var fel, som det mesta Plinius skrev om djur. Men i Piddington hoppas man nu att en femton centimeter lång amfibie ska släcka en brand som inrikesdepartementet tänt.
Dan Korn
