År 2016 konstaterade Riksrevisionen att kontrollerna av arbetskraftsinvandringen hade brister: det förekom falska arbetserbjudanden och löner under försörjningskravet. I år konstaterade Riksrevisionen återigen allvarliga brister, denna gång i Migrationsverkets kontroller av arbetstillstånd.
Det är inte ett unikt exempel. Riksrevisionens uppföljningar av tidigare granskningar inom migrationsområdet visar ett återkommande mönster: myndigheten och regeringen vidtar åtgärder, men problemen byter skepnad snarare än att försvinna.
Min tes är att det beror på att reformerna ofta förändrar organisation och styrning, medan bakomliggande målkonflikter, ansvarsglapp och praktiska förutsättningar lämnas olösta.
För den som söker arbetstillstånd eller asyl ska handläggningen, enligt 9 § förvaltningslagen, vara så enkel och snabb som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.
Riksrevisionen nöjer sig inte med att granska utan följer också upp om kritiken har lett till förändring. Uppföljningarna visar att nya lagar har införts, organisationer byggts om och rutiner förbättrats. Ändå finns mycket av det som pekades ut som problematiskt kvar.
2015: Etableringen skulle gå snabbare
År 2015 kom Nyanländas etablering – är statens insatser effektiva? (RiR 2015:17). Slutsatsen var tydlig: statens insatser var inte tillräckligt effektiva. Etableringen på arbetsmarknaden tog för lång tid, och bostadsbristen försvårade möjligheterna att bosätta människor där jobben fanns.
Det är viktigt att se helheten. Migrationsverket var en av flera aktörer, men stod mitt i kedjan från asylmottagande till etablering.
Åtgärder vidtogs. Nya samverkansmodeller utvecklades och ansvarsfördelningen ändrades. Men uppföljningen visade att problemen inte försvann bara för att styrmodellerna byttes. Myndigheterna behövde fortfarande förbättra samverkan, insatsernas kvalitet och förmågan att anpassa åtgärderna till individernas behov. Mönstret tycks vara att migrationsförvaltningen omorganiseras snabbare än myndigheterna hinner genomföra och utvärdera förändringarna.
2016: Kontrollen skulle stoppa missbruk
I Ett välfungerande system för arbetskraftsinvandring? (RiR 2016:32) granskade Riksrevisionen ett system där snabb rekrytering skulle kombineras med kontroll. Redan här fanns en tydlig målkonflikt. Kontrollerna hade byggts ut, vilket bidrog till att villkoren i systemet oftare uppfylldes. Samtidigt blev handläggningstiderna långa. Problemen kvarstod dessutom, särskilt i låglönebranscher.
Sex år senare, i en granskning av spårbyte (RiR 2022:21), konstaterade Riksrevisionen åter brister i Migrationsverkets kontroller. I 2026 års granskning av arbetstillstånd (RiR 2026:5) återkom kritiken: kontrollerna var fortfarande otillräckliga för att effektivt upptäcka och motverka fel och missbruk.
2020: Återvändandet – decennier av otillräckliga resultat
En av de tydligaste illustrationerna är Återvändandeverksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7). Riksrevisionen konstaterade att resultaten knappt hade förbättrats sedan mitten av 1990-talet. Samtidigt hade kostnaderna ökat med nästan 40 procent under de senaste åren. Av drygt 23 000 granskade ärenden om återvändande hade endast något över hälften efter fyra år avslutats med en registrerad utresa.
Kritiken gällde inte bara Migrationsverket. Ansvarsfördelningen mellan Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården var splittrad och samordningen bristfällig.
2024 kom uppföljningen. Många åtgärder hade genomförts: regeringen hade ändrat styrningen och myndigheterna hade utvecklat sitt samarbete. Men Riksrevisionen kunde fortfarande inte slå fast att verksamheten blivit effektivare. Förutsättningarna hade förändrats, bland annat genom pandemin och kriget i Ukraina, vilket försvårade jämförelsen. Det betyder inte att inget hade förbättrats, men det gick inte att säga att det grundläggande problemet var löst.
”Omhändertaget” är inte detsamma som löst
Det vore orättvist att säga att Migrationsverket inte förändras. Uppföljningarna visar gång på gång att verket och regeringen vidtar åtgärder, och i vissa fall har rekommendationerna fått stort genomslag. Riksrevisionen rekommenderade 2014 att bosättningsansvaret skulle samlas hos en myndighet, och så blev det. Men enligt uppföljningen 2019 kvarstod ett glapp mellan ersättningssystemen och dialogen med kommunerna brast. Problemet hade bytt skepnad men inte försvunnit.
Flera av problemen bottnar i målkonflikter som aldrig får någon tydlig lösning. Arbetskraftsinvandringen ska vara snabb och kontrollerad. Återvändandet ska vara effektivt, samtidigt som ansvaret är fördelat mellan flera myndigheter. När verksamheten pressas riskerar kontrollerna att bli otillräckliga. Därtill kommer brister i resurser, systemstöd och rättsliga förutsättningar.
Regeringens skrivelser och myndigheternas återrapportering redovisar ofta vilka åtgärder som har genomförts. Men att en rekommendation har ”omhändertagits” betyder inte nödvändigtvis att problemet har lösts. Riksrevisionens uppföljningar ställer den svårare frågan om problemen faktiskt har minskat. Svaret blir ofta att det inte går att säga. Att problemen är komplexa och tar tid att åtgärda är sant, men det är ingen ursäkt för att inte mäta effekten.
Slutsatsen är obekväm
Det är inte främst myndigheten som kan bryta mönstret, utan regeringen och riksdagen, som sätter målen och beslutar om resurserna. Så länge motstridiga mål lämnas utan tydliga prioriteringar kommer nästa rapport från Riksrevisionen sannolikt att handla om samma problem. De gamla rapporterna är värda att läsa igen, men inte bara för vad de säger om Migrationsverket. De visar också vad det kostar, för myndigheten men framför allt för den som väntar på ett besked, att svara på kritik med organisationsscheman i stället för tydliga prioriteringar.
Merit Wager
