Mångfald var länge ett honnörsord och för en del är det fortfarande det. Men många som använder ordet menar mångfald i hud- och hårfärg, inte mångfald i åsikter. Intellektuell mångfald är inte lika populärt.
Man kan leka med ord och ställa mångfald mot enfald. Mångfald i tankar, där olika idéer ställs mot varandra, där man måste anstränga sig för att hitta fakta och argument för sin sak, skapar motsatsen till enfald. Intellektuell mångfald ger visdom. Enfald är dumhet. Det är i mötet mot den avvikande meningen klokhet föds.
En som förstod detta var liberalismens store förgrundsgestalt John Stuart Mill. Långt innan han skrev sina kända böcker Om friheten (1859), Om det representativa styrelseskicket (1861) och Förtrycket av kvinnorna (1869) var han redaktör för en tidning, London and Westminster Review. Där skrev han 1840 en recension av arbeten av och om skalden och filosofen Samuel Taylor Coleridge.
Coleridge var en tragisk figur. Han räknades till ”the Lake Poets”, de litterära personligheter som i början av 1800-talet bosatte sig i Englands sjödistrikt, de bergiga bygderna i landets nordvästra hörn. Men den sagolikt vackra naturen i området och umgänget med likasinnade författare kunde inte dölja det faktum att Coleridges äktenskap var olyckligt, att han led av depressioner, svullna leder och mardrömmar. Han botade det där med laudanum, en dekokt som består av tio procent opium upplöst i alkohol. Coleridge brukade skölja ner detta med konjak, en blandning som kunde vara nog så effektiv. Den botade ledvärken för en stund, men gjorde knappast äktenskapet lyckligare. Dessutom orsakade opiumet svåra förstoppningar. Det kan inte ha varit roligt att vara gift med den mannen. Och det kan inte heller ha varit roligt att vara Coleridge.
De sista arton åren av sitt liv bodde Coleridge hos sin läkare i Highgate utanför London. Läkaren lyckades hålla opiumkonsumtionen inom rimliga gränser och skötte för övrigt om hans hälsa. Coleridge kunde skriva en del och föreläsa. Han umgicks regelbundet med sin brorson Henry Nelson Coleridge, som skrev ner sin farbrors tankar och efter dennes död gav ut dem i tvåbandsverket Specimens of the Table Talk of the Late Samuel Taylor Coleridge (1835). Det var bland annat den boken J S Mill recenserade.
Coleridge hade varit radikal i ungdomen och en gång hyllat den franska revolutionen. Men med tilltagande ålder hade hans åsikter blivit allt mera konservativa och kommit att likna Edmund Burkes. Detta var långt från Mills åsikter. Men Mill avfärdade inte åsikterna. Vissa höll han med om, andra beundrade han, trots att hans egen ståndpunkt var liberal och inte konservativ. I andra sammanhang kallade Mill det konservativa partiet för ”The stupid party” och när han uppmanades att ta tillbaka vad han sagt, svarade han:
”Jag menade inte att konservativa generellt är dumma; jag menade att dumma människor generellt är konservativa.”
Eftersom en mycket stor del av Europas befolkning sympatiserade med konservativa idéer vore det dock att orsaka onödiga konflikter att försöka genomföra våldsamma och snabba förändringar i liberal riktning, menade Mill. I stället för ”den opraktiska metoden att försöka konvertera dem från konservativa till liberaler”, vore det klyftigare att förmå konservativa att ”anta en liberal åsikt efter en annan, som en del av konservatismen i sig”.
Det där kan ju uppfattas som en sorts lurendrejeri, men bara om man tror att människor är så naiva att de låter sig ledas, något Mill inte trodde. Han trodde att man kunde övertyga meningsmotståndare. Och om det har han några fantastiska ord att säga i essän om Coleridge:
”’Gud, upplys du våra fiender’, borde vara varje verklig reformatörs bön, skärp deras sinne, ge vikt åt deras föreställningar och ordning samt klarhet åt deras förnuftsförmåga: vi är i fara tack vare deras dumhet, inte tack vare deras vishet; det är deras svaghet som fyller oss med ångest, inte deras styrka”.
Att kunna tala med meningsmotståndare, ta till sig och förstå deras argument och att argumentera tillbaka, skärper alltså intelligensen. Om vi vill vara intelligenta måste vi alltså låta våra åsikter utsättas för kritik. Vi måste lyssna på motargumenten.
Kanske var det därför den amerikanske litteraturkritikern och professorn Lionel Trilling gav sin mest kända bok titeln The liberal imagination (1950). Trilling såg sig själv som liberal, men ändå talade han alltså om den liberala inbillningen. I USA, hävdade han, var den enda intellektuella traditionen liberal. Visst fanns det konservativa och till och med reaktionära strömningar i omlopp, men de uttrycktes inte i idéer, utan i handlingar ”eller i retliga tankereflexer som vill ge sken av att vara idéer”.
En del liberaler tyckte naturligtvis att detta var bra, att de var ensamma herrar på idéernas täppa. Men det tyckte inte Trilling. “Liberalismen blir inte starkare av att vara ensam på den intellektuella arenan.” Tvärt om. En ideologi utan motstånd förslappas. Och som bevis för det lyfte Trilling fram just J S Mills text om Coleridge.
Intellektuellt motstånd gjorde människan klokare. Och många år senare, på Purdue University 1971, talade Trilling utifrån minnen från när han på 1920-talet studerade för litteraturprofessorn John Erskine, en man som hela tiden hade återkommit till ordet intelligens. Erskine hade själv skrivit en bok med titeln The moral obligation to be intelligent (1915).
Den boken är ingen höjdare. Eleven Trilling var betydligt intelligentare än läraren Erskine. Det kan mycket väl ha berott på att han själv praktiserade det han kallade att utsätta idéer och antaganden för press. Att praktisera den pressen är den moraliska skyldigheten att vara intelligent.
Dan Korn
