Att Greta Thunberg burits bort av norsk polis under en demonstration i regeringskvarteren är intressant. Men inte som svensk media sannolikt vinklar det. Istället handlar det om två olika HD-domar med stort samiskt principvärde, som kommer slå hårt mot det stora svenska prestigeprojektet Hybrit.
I korthet handlar den norska konflikten i regeringskvarteren i Oslo om att de norska demonstranterna, där Greta Thunberg ingår, otåligt kräver att norska regeringen skall sluta dra frågan i långbänk och verkställa en dom i norska HD som kom för ungefär 500 dagar sedan.
Den handlar om renägande samer vs vindkraftsbolag, förenklat uttryckt. Norska HD gick lite oväntat, enligt sakkunniga bedömare i norsk press, i domen på samernas sida, vilket betyder att först två men i praktiken drygt hundra norska stora vindkraftverk uppe på fjällen skall demonteras.
Ja, Thunberg har alltså demonstrerat mot vindsnurror som producerar så kallad grön ren el, vilket kan ses som lite oväntat ironiskt i sammanhanget. Egentligen är inte stora vindkraftssnurror uppe på fjället eller ute i havet i stora havsbaserade vindkraftsparker ”grön” och ”ren” elproduktion, i bemärkelsen något som inte negativt påverkar djuren, naturen och klimatet. Men den diskussionen ligger utanför ramen för den här kommenterande artikeln.
Den här domen är intressant på samma sätt som svenska HD:s dom i Girjasmålet (målnr T 853-18), som kom för ett par år sedan, där det handlade om en sameby vs svenska staten och frågan om vem som hade rätt till jakt- och fiskerättigheterna på samebyns territorium. Samebyn eller staten?
Svenska HD gick precis som sin norska kollega alltså på samernas linje. Ytterst handlar dessa två domar om en och samma sak. Samernas rätt att utöva sin kultur och djupt rotade livsstil som ursprungsbefolkning.
Svenska HD:s dom kan tolkas identitetspolitiskt, men kan lika gärna läsas som ett juridiskt försvar för urbefolkningens rättigheter, dock enbart de renägande samernas, alltså de individer som bildar en sameby i det svenska fallet. En sameby är inte en traditionell by, utan kan jämställas med ett producentkooperativ inom jordbruksnäringen. Samma sak kan sägas om norska HD:s dom.
Strategirådgivaren och vindkraftsdebattören Dan Persson, bördig från Luleå, och välbekant med de norrländska förhållandena gällande järnmalm genom en tidigare anställning hos Grängesbergsbolaget, säger i en kommentar till Nyhetsbyrån Verifiera så här:
”Den norska HD-domen dödar svenska Hybrit helt. Svenska samer kommer använda domen från norska HD, och vi i Sverige har exakt samma lagar om minoritetsbefolkningens skydd. Det innebär i praktiken ett förbud mot vindkraftverk på renbetesland, det vill säga 52 procent av Sveriges yta. Alltså i praktiken hela Norrland.”
Hybrit Development AB är ett svenskt samriskföretag ägt av LKAB, Vattenfall och SSAB, som driver Hybritprojektet. Det är ett svenskt storskaligt industriprojekt i Norrbotten som syftar till att utveckla produktionsteknik samt implementera den i stor industriell skala.
Affärsmodellen är att utveckla och industrialisera en metod för att framställa stål utan kol, vilket bidrar till att väsentligt sänka koldioxidutsläppen vid tillverkning av stål. Den kallas för fossilfritt stål i folkmun. Metoden ska ersätta kol och koks med vätgas vid reduktion av järnmalm till stål. Därmed ersätts den tidigare restprodukten vid stålframställningen, koldioxid, med vatten. Något som ses som ett stort kliv i rätt riktning i den globala klimatfrågan. Fungerar allt som det är tänkt i slutändan ger den i bästa fall den svensk järn- och stålindustri en gigantiskt konkurrensfördel på den internationella stålmarknaden.
Initiativet till Hybritprojektet togs 2016. ”Hybrit” är en förkortning för ”Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology”. Enligt Wikipedia beskrivs projektet som den största svenska industriella satsningen någonsin. Alltså betydligt större än den tidigare norrländska industristorsatsningen Stålverk 80, som till slut kördes i diket också den.
Projektet har kritiserats för den stora inblandningen av staten och projektets riskfyllda karaktär, där kritikerna menar att det är oklart om metoden som utvecklas kommer att vara konkurrenskraftig i framtiden. Projektet har erhållit och förväntas fortsätta erhålla betydande offentligt stöd i form av stora subventioner, billiga lån och kreditgarantier från svenska myndigheter och EU. Kritiker har även ifrågasatt om Sverige har tillräckliga elproduktionsmöjligheter för att kunna försörja projektets enorma planerade konsumtion av el, och att projektets planerade elkonsumtion riskerar att påverka konkurrenskraften för hela Sveriges industrisektor negativt.
Behovet av elenergi för Hybritprojektet har uppskattats vara 55 terawattimmar per år. Som en jämförelse producerade 2020 all vattenkraft i Sverige 71 TWh el, kärnkraften 47 TWh och vindkraften 27 TWh.
Det är i det perspektivet som den norska samedomen blir intressant också för Sverige och framtida svensk grön elproduktion genom stora vindkraftsparker i den norrländska fjällmiljön, där renar betar sedan lång tid tillbaka. Kanske kommer Thunberg en dag i framtiden bli bortlyft också från de svenska regeringshögkvarterens entrédörrar?
En sak är säker. Den nästintill gigantiska svenska elproduktion som Hybrit kommer sluka i framtiden vid en fullskalig igångsatt produktion är projektets bortglömda akilleshäl. Ty den energiintensiva kalkylen går inte ihop när man räknar på den, oavsett hur de svenska och norska Högsta Domstolarna dömer i sina respektive samemål, nutida såväl som framtida.
Andreas Henriksson
Redaktionschef
andreas.henriksson@verifiera.se
