På grund sin ovilja att se brottslighetens framväxt har han bidragit till att problemen förvärrats. Han har blundat i syfte att inte gynna SD, men gissa vem som vunnit på det?
”Gangsterjournalistik framställer Sverige på ett sådant sätt att det stämmer med SD:s bild”, slog författaren Jan Guillou fast på Publicistklubben i veckan. ”Journalisterna har tillsammans med SD skapat en bild av ett Sverige på undergångens brant på grund av de kriminella”, fortsatte han.
Hans besatthet av Sverigedemokraterna och den övriga högern, är ett ständigt återkommande tema. Liksom hans envisa försök att förminska problemen med kriminalitet.
På Publicistklubbens möte hävdade han att SD:s favorittes är ”att det är genetiska förklaringar till att de här gangstrarna uppstår”. Han uppmanade medierna att undersöka den där genetiska frågan, för att den är nonsens. ”Bevisa det”, uppmanade han dem. ”Bevisa att de jävlarna har fel”.
Guillou ser rasism varthän han tittar. Han har även förvrängt regeringens förslag och fått dem till att bli rasistiska. I somras påstod han att denna lagt förslag om att fängelsestraff ska kunna förlängas om gärningsmannen har svart hår och arabiskt förnamn. På en annan plats skrev han att högern vill ha hårdare straff för vissa våldsbrott om gärningsmannen är icke-vit (”gängrelaterad”).
Men vem har pratat om hudfärg? Ingen – förutom Guillou. Det justitieministern la fram var ett förslag om dubbla straff för gängrelaterad kriminalitet. Detta tolkade Guillou på egen hand som att den som är ”babbe” – har invandrarbakgrund – straffas hårdare. Men det står inte i förslaget.
Gång på gång hävdar han att SD pratar om ”babbar” och ”blattar”, att detta är SD-jargong. Jag googlar dock runt och hittar en enda händelse där några personer 2014 ropat sådana ord. Den som använder ordet – som om han hade tourettes – är Guillou själv. I en text hävdade han att extremhögern inte är ”ute efter att minska nån jävla brottslighet, vi vill hämnas på brottslingar och ge dom vad dom förtjänar, särskilt babbarna.”
I krönika efter krönika har han skrivit att brottsligheten minskar och att de som hävdar motsatsen gör det i någon slags syfte att få SD att växa.
”Medier och politiker tävlar i att svartmåla Sverige”, skrev Jan Guillou 2019. Han slog fast att det inte fanns forskning som tyder på att generellt hårdare straff leder till minskad brottslighet. Men det enda argument som framfördes var att fler fångar skulle leda till överbeläggning och behov av nya fängelser.
2021 skrev han att fler dog av fallolyckor i hemmen än av gängskjutningar. ”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”
Anledningen till att politiker och medier koncentrerade sig mer på skjutningar än hala badkar var tydligen brist på empati och ”blåbrun människosyn”. Var han har funnit belägg för detta vilda påstående är oklart. Förmodligen i sitt eget fantasifulla huvud.
Motståndet mot att se vad som händer har hängt samman med en motvilja mot höga straff. Att lägga fram sådana förslag har visst gynnat SD.
Tyvärr är han inte ensam om den linjen. Den nuvarande våldsvågen har kunnat växa sig starkare eftersom fega politiker och journalister har ignorerat den – ofta med hänvisning till att man inte vill framstå som främlingsfientlig eller gynna SD.
”Andra partier ger nu SD en guldsits genom att prata om SD:s frågor. Så länge de dominerar det politiska samtalet kommer de att öka”, menade Anders Lindberg, politisk redaktör för Aftonbladet, i P1 Morgon 2018.
Tomas Bodström, tidigare justitieminister, skrev 2015 att medier och politiker spred en myt om att våldsbrotten ökar. När politiker ropar på högre straff gynnar det bara SD, skrev han i Aftonbladet.
”En annan myt är att brottsligheten går ned i åldrarna för varje år. Där behövs det faktiskt ingen forskning. Om man bara tänker efter en smula, så förstår vem som helst att det är omöjligt rent logiskt sett. I så fall skulle vi ganska snart ha organiserad brottslighet på dagisnivå”, skrev Bodström.
Och sen… såg vi hur det ser ut idag? 7-åringar langar narkotika.
När de beröringsrädda skrämts mer av att dela analys eller förslag med SD har sakfrågan hamnat i medieskugga. Alla dramatiska berättelser som nu svämmar fram på tidningssidorna är resultatet. Guillou, Lindberg, Bodström och alla andra fegisar har orsakat krisen. Och SD? De trallar vidare med champagnekorkarna pangande omkring sig.
Jan Guillou belönades 1984 med Stora Journalistpriset. Det var länge sen. Det han ägnar sig åt nuförtiden kan knappast kallas journalistik. Brist på källor. Noll bevis. Ogrundade attacker hit och dit.
Att Aftonbladet låter honom hållas är ett mysterium.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
