Somliga hinner med mycket under sina liv. Bijan Fahimi placerades som tvååring på ett barnhem i Teheran. Som tonåring och övertygad kommunist var han med om att störta den gamla regimen i Iran 1979. Några år senare tvingades han fly från Iran för att inte bli mördad av den regim han hjälpt till makten. Efter ett par strapatsrika flyktförsök hamnade han i Turkiet. Genom de sedvanliga mutorna lyckades han komma loss från turkarna och ta sig till Arlanda utanför Stockholm. Väl i Sverige blev han ganska snabbt folkpartist, tog en kandidatexamen i nationalekonomi vid Stockholms universitet, arbetade på bank och startade företag. 2001 då Bijan Fahimi satt i Folkpartiets styrelse krävde han att partiledaren Lars Leijonborg skulle avgå. 2004 mötte Fahimi svenskiranskan och förskolläraren Narges Moshiri. 2007 tog de tillsammans över en förskola som de drev i egen regi. Familjeföretaget växte med fler förskolor och skolor. 2014 var det dags för Bijan Fahimi att hamna i Uppdrag Gransknings sökarljus då den så kallade ”knäckebrödsskandalen” briserade. Sedan 2020 är Fahimi vd i det tidigare familjeföretaget Tellusgruppen som nu är börsnoterat. Han har lämnat det partipolitiska livet. Och nu den fjärde juni 2026 ger han ut boken ”Välfärdsoligarkens bekännelser” på eget förlag. Jag har läst boken.
I förordet skriver han att boken framförallt är ”ett försök att tala direkt till dig som läsare, utan filter, i hopp om att nyansera bilden av vad det innebär att bygga och driva skola i Sverige i dag.” Och det tycker jag att han lyckas med. I Sverige i dag finns ett mycket begränsat utrymme för seriös skoldebatt i allmänhet och i synnerhet om friskolor är inblandade i diskussionen. De politiska och mediala etablissemangen tycks vara oförmögna att ta till sig den breda helhetsbilden av för- och nackdelar med fristående skolor. Allt politiskt korrekt intresse är fokuserat på att skolor som behöver generera ekonomiska överskott för att kunna utvecklas och överleva utgör allvarliga problem. Och problemet enligt denna ensidiga analys är att behovet av vinst på något mystiskt sätt skulle leva i symbios med dålig kvalitet. Vilket såklart är en mycket fördummande inställning som i stort sett endast kan hämta sin näring från socialistiska och kommunistiska ideologier där privat företagsamhet och företagare ses som ondskan personifierad.
För ett trettiotal år sedan var jag ordförande för Friskolornas riksförbund och jag har också suttit i styrelser för ett par utbildningsföretag. Självfallet fanns och finns det dåligt presterande friskolor som använder skolpengen på felaktiga sätt. Det finns också exempel på friskolor där ägarna mer eller mindre rakt av har låtsats driva skolor medan syftet i själva verket har varit att finansiera kriminell verksamhet och/eller terrorrörelser. Men å andra sidan finns det ju flera exempel på kommunala, stiftelsedrivna eller föreningsägda skolor som uppvisar mycket dåliga resultat och stora slöserier med skattepengar. Dessa problem beror dock inte på att skolorna är kommunala eller privata utan på att de som ansvarar för skoldriften är inkompetenta eller skurkar. Den snäva och verklighetsfrämmande debatten om vinsten som det viktiga problemet är kort sagt lika förljugen som tröttsam.
Vilket Bijan Fahimi visar upp i sin bok. Bara titeln i sig själv – ”Välfärdsoligarkens bekännelser” antyder Fahimis sunt avspända distans till den ensidigt negativa synen på friskolor som dominerar inom politik och media. Innehållet i hans bok är till stora delar präglat av pedagogiska och politiska tankegångar som berör alla skolors kärnverksamheter. Bokens kapitel om modersmålsundervisningens reella betydelse är ett lysande exempel på vikten av att som pedagog kunna ta till sig nya kunskaper och insikter för att höja kvaliteten: ”För oss var det självklart: om modersmål ska betraktas som en seriös kunskapsresurs måste det också administreras med samma seriositet som matematik eller svenska”, skriver Bijan Fahimi.
I ett annat kapitel tar författaren upp hur Tellusgruppens skolor tänker när det gäller elevernas ”skärmtid.” Fahimi skriver: ”Skärmtid är ett meningslöst begrepp om man inte skiljer på innehåll. Det är vad du gör på skärmen som spelar roll. Passivt scrollande i sociala medier kan försämra arbetsminnet och koncentrationen. Men aktiva, strukturerade digitala övningar – exempelvis matematikträning med direkt feedback – kan tvärtom stärka arbetsminnet och inlärningen. Att barn sitter uppe om nätterna med mobilspel är inte ett argument mot att använda adaptiva läromedel eller moderna skrivverktyg i skolan.”
Hans skildringar av sin iranska ungdomstid tjänar också som ett slags varningstexter för den som riskerar att fastna i ett ideologiskt tunnelseende där nyanser och motargument och sunt förnuft liksom försvinner. Jag citerar några rader ur boken: ”När revolutionen segrade i februari 1979 så var det ett resultat av motstånd från islamister, kommunister och intellektuella liberaler. (–) Revolutionen innebar slutet för den femtioåriga Pahlavi-dynastin, en epok som trots sina brister hade moderniserat Iran. Vi lyckades med konststycket att rasera Västra Asiens snabbast växande ekonomi. För min egen del innebar det att jag kastades in i en ungdomstid formad av våld och kaos. Men just där februari 1979, var vi lyckligt ovetande om vad vi ställt till med. Vi firade shahens landsflykt och revolutionens seger. Vi jublade över den ljusnande framtiden, utan att ana att vi just hade stängt dörren till den.”
Bijan Fahimis bok ger insikter och kunskaper om vad friskolor faktiskt är. Författarens rika och minst sagt omväxlande liv har gett honom en bred plattform att agera utifrån. Han har den hårda vägen lärt sig skilja på ideologiskt svammel och på verkligheternas behov. Sverige behöver alla sina bra och högt presterande skolor för alla sina teoretiskt och praktiskt lagda barn och ungdomar. Att hota med att stänga några av de allra bästa skolorna därför att de behöver gå med vinst är därför just bara svammel. Ett svammel som Bijan Fahimi kommer fortsätta att stå upp mot. Hans liv har mycket kvar att ge.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
