Under få somrar torde det ha debatterats så mycket om yttrandefrihet som under den senaste. Koranbränningar har avlöst varandra, likaså fördömanden och våldsamma upplopp. Mycket av debatten har dock kommit att handla om vad som är moraliskt förkastligt och kränkande, snarare än om yttrandefrihet.
Den kände franske filosofen Voltaire (1694-1778) tillskrivs ofta frasen: “jag hatar dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”. Även om frasen är honom felaktigt tillskriven och egentligen myntades långt senare av författaren Evelyn Beatrice Hall i ett försök att sammanfatta Voltaires ståndpunkt, fångar den ändå något principiellt viktigt i synen på yttrandefrihet.
Det handlar om “rätten” för någon att säga något, samtidigt som någon annan kanske “hatar” det som sägs. Vad Evelyn Beatrice Hall så kärnfullt fångar av Voltaires hållning är att “rätten att” trumfar “hatet mot”.
Att “rätten” som regel tillåts trumfa “hatet” löser också vissa juridiska svårigheter. Då människor hyser olika åsikter om det mesta är det högst sannolikt att någon alltid kommer att känna sig kränkt eller förorättad av en åsikt, oavsett vad den är. Om man då tar hänsyn till det skulle mer eller mindre alla åsiktsyttringar påkalla ett förbud eller straff. De som förfäktar ett förbud mot exempelvis koranbränningar hänvisar ofta till att det är kränkande för muslimer – det vill säga 1,6 miljarder människor. Ska det egentligen vara lagligt att kränka så många människor så djupt?
Frågan som följer är följaktligen hur många som behöver känna sig kränkta för att det ska motivera ett förbud. Hundratals? Tiotusentals? Miljontals?
Från kinesiskt håll framhålls det ofta att kritik av kommunistregimen “sårar det kinesiska folkets känslor”. Ska det också tas som intäkt för att förbjuda kritik mot den kinesiska regimen? Det handlar ju ändå om 1,4 miljarder människor som blir sårade av enstaka personers uttalanden?
Samtidigt är det lätt att invända att regimens företrädare kanske inte ska ges tolkningsföreträde för varenda invånare i Kina. Det samma kan dock göras gällande för alla andra som också vill förbjuda vissa yttrande med hänvisningar till att det kränker en viss grupp.
Vidare kvarstår också frågan hur en svensk domstol ska kunna ta ställning till detta. Hur många kineser har verkligen fått sina “känslor sårade” av ett uttalande och hur ska det värderas straffrättsligt? Är det allvarligare eller mildare än att bränna en koran? Är att bränna en bild på Thailands kung att såra det thailändska folkets känslor även om det är få thailändare i just Sverige som protesterar? Är det kränkande för 1,4 miljoner skåningar när andra skojar om dialekten på ett sätt som gör vissa skåningar upprörda?
Listan över yttranden som kan uppfattas som moraliskt förkastliga eller kränkande kan göras oändligt lång. De bör därför separeras från diskussionen om vad som bör vara olagligt. Att diskutera vad som är kränkande och att kritisera kränkande uttalanden är inte det samma som att diskutera vad som bör vara olagligt. Yttrandefrihetens kärna ligger i vad som får sägas snarare än vad som bör sägas.
Om man exempelvis vill förbjuda koranbränningar, ska det då också vara förbjudet att bränna en USB-sticka med en PDF-version av koranen? Får man riva sönder en koran med rivjärn? Som en kvinnlig konstnär gjorde i Köpenhamn i somras som en manifestation mot religiöst kvinnoförtryck i Iran. Dessa är frågor som inte kan besvaras med ett kanske, då de utgör den yttersta gränsdragningen för yttrandefrihet. Gränsen för vad en individuell person anser vara moraliskt förkastligt kan dock gå någon helt annanstans.
De som vill inskränka yttrandefriheten med hänvisning till att många människor blir kränkta tycks därför snarare leva efter devisen: jag hatar dina åsikter och vill därför förbjuda dem. Detta är dock att leva långt från Voltaires ideal om yttrandefrihet.
Marcus Björk
Frilansskribent
