Sedan 1 januari 2018 och fram till den 17 februari 2025 (då jag skriver denna krönika) har 363 personer skjutits ihjäl av kriminella gängmedlemmar i Sverige. De allra flesta av de ihjälskjutna var invandrare i andra eller första generationen. Vad jag kan erinra mig har ingen av de regeringar som styrt Sverige under dessa sju år av massdöd utlyst någon tyst minut för att inlemma sorgen hos offrens närmast anhöriga och vänner i en nationell medkänsla.
Tisdagen den 11 februari hölls däremot en regeringsutlyst tyst minut för att hedra de 10 personerna – varav flertalet med invandrarbakgrund – som sköts ihjäl en vecka tidigare på en KOMVUX-skola i Örebro. Jag befann mig i en mellansvensk och mellanstor stad den 11 februari. Vid den tysta minutens ceremoni på stadens stora torg deltog runt 25 personer; varav flertalet var politiker och tjänstemän från det näraliggande rådhuset. Nästa morgon pryddes lokaltidningens förstasida av beskedet att ”många privatpersoner samlades på torget” vid den tysta minuten.
Här finns kort sagt många politiska och mediala märkligheter och problem att hantera och diskutera. Vilket socialarbetaren och författaren Patrik Stigsson sätter fingret på i ett inlägg på sajten Kvartal den 10 februari. Under rubriken ”Hyckleriet om att Sverige måste hålla ihop” lyfter Stigsson upp problemen och märkligheterna till ytan. an skriver: ”Nu efterfrågar många en skarp gränsdragning mellan massakern i Örebro och den gängkriminalitet som skakar landet. Som om dödligt våld vore mer eller mindre förkastligt beroende på vilken kategori det tillhör. Som om vi befann oss i en akademisk seminariemiljö där det viktigaste är att sortera in brott i rätt fack snarare än att erkänna verkligheten; Sverige befinner sig i en akut våldskris, oavsett vilken etikett vi väljer att sätta på varje enskilt dåd.”
Patrik Stigsson har förstås rätt i sitt resonemang. Men det är som om stora delar av politiken och de stora mediehusen liksom vägrar att vilja se verkligheterna som de är. Jag får starka flashbacks till de första dagarna i september 2015 då en bild på en stackars död pojke från Syrien som drunknat på Medelhavet under familjens flyktförsök, fick journalistiken och politiken att helt tappa omdöme och sans. Bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi omgavs i de stora tidningarna av appeller på nyhetsplats för en ökad invandring till Europa och Sverige och med oförblommerade påståenden om ”svek” mot invandrare och av anklagelser mot SD: s rasism. Dåvarande statsminister Stefan Löfven ställde sig på Medborgarplatsen och ropade ”Mitt Europa bygger inga murar” och i de breda kultur/kändis/journalist/politikleden agiterades för att Alan Kurdis död skulle bli en ”vändpunkt” som innebar ökad invandring till Sverige och Europa. Ensidigheten i rapporteringen var enorm. Här började på allvar klyftan mellan vanligt folk i det vanliga Sverige och det politiska/mediala etablissemanget att växa till sig. Vid den här tidpunkten var Sverige det land som relativt sin befolkningsstorlek tog emot flest invandrare i hela Europa. Samtidigt som de styrande i landet spred storys om svek och murar.
Utan några jämförelser i övrigt så går det att se liknande förhoppningar (som när det gällde Alan Kurdi) från ledande politiker och stora mediehus om att tragedin på KOMVUX i Örebro ska bli en ”vändpunkt” för mindre främlingsfientlighet och rasism i Sverige. Det som öppnar upp för sådana förhoppningar är att gärningsmannen i Örebro hade det svenskklingande namnet Rickard Andersson.
Det är det här som Patrik Stigsson så träffsäkert beskriver som en beteende som bygger på föreställningen att vi befinner ”oss i en akademisk seminariemiljö där det viktigaste är att sortera in brott i rätt fack snarare än att erkänna verkligheten.”
Men så är det ju inte. Folk i Sverige är i stor allmänhet inte rasister som låter sina känslor över det kriminella eländet i Sverige styras av etnicitet eller födelseland på vare sig gärningsmän eller offer. Det vi vanliga och dödliga ser är däremot de mycket tydliga sambanden mellan en misskött invandringspolitik och den kriminella utvecklingen i Sverige. Det är på det mycket avgörande samhällsområdet som vi förväntar oss verklighetsnära och uthålliga politiska och journalistiska insatser under de kommande åren. Då kan klyftan mellan väljare och valda krympa och sammanhållningen i landet börja växa till sig igen. Och om det nödvändigtvis ska finnas en ”vändpunkt” i sammanhanget så handlar den nog snarare om att politik och journalistik på allvar slutar med att stirra sig blinda på sina bilder av Sverigedemokraterna.
Widar Andersson
