Ondsinta idioter har mammor och pappor som misslyckats. Föräldrar måste ta ansvar för att barn beter sig.
Det råder upprördhet i Australien efter att en amerikansk influencer stal en liten wombat från ungens förtvivlade mamma. Tjejen sprang iväg med den fluffiga djurbebisen och skämdes inte alls. Tvärtom. Hon visade stolt upp sitt byte på film.
Influencern flydde ut ur landet och premiärministern fräste ”Försök ta en krokodilunge nästa gång”. Nu försöker kidnapparen dels be om ursäkt och dels rättfärdiga sitt grymma beteende genom att påstå att australiensiska bönder minsann också skadar wombats.
Det hela är vidrigt – både handlingen och de hala undanflykterna.
Tyvärr beter sig alldeles för många unga som själviska svin. Barn mobbar barn och gängkriminella tonåringar skjuter mördar.
En 19-årig kille åtalades häromdagen för våldtäkt på sin exflickvän på en skoltoalett i Gislaved. Han ska ha hotat henne och ett sms löd: ”Jag svär på min mamma om du inte svara nu jag hugger av din hals”.
Det kan låta hårt, men förövarnas föräldrar är på sätt och vis medskyldiga. Killen som våldtar är någons son. Tjejen som plågar djur är någons dotter.
Jag förstår att det inte är någon lätt uppgift att uppfostra barn. Man ska lära dem allt från hur de knyter skorna till att inte fuska på proven. Men den som väljer att bli förälder är ansvarig för att inpränta goda värderingar och få barn att känna empati, samvete, kontrollera impulser och tänka på konsekvenser. Barn föds inte som civiliserade vuxna; det måste vuxenvärlden lära dem att bli.
Om någon är ond eller god beror på en mix av biologi och miljö. Ondska kan bero på hur hjärnan, hormonbalansen och generna ser ut, men ingen är dömd på förhand. Ingen är ett offer. En stor del kan styras via fostran.
Vi har alla förmåga att begå både onda och goda handlingar, menade psykologiforskaren Magnus Lindén i en intervju i Forskning och Framsteg. Personen i sig är alltså inte ond eller god, utan kan vara det ena eller andra vid olika tillfällen.
Vad som påverkar är sådant som om en person har makt eller befinner sig i en viss situation, exempelvis ett krig där fienden avhumaniseras eller när han tillhör en grupp där onda handlingar anses okej.
I vår mänskliga längtan efter status, tillhörighet eller kärlek agerar vi illvilligt eller godhjärtat beroende på vad som händer runtomkring eller inuti oss. Det som skiljer människan från AI-robotar är att vi är irrationella, knäppa i huvudet och styrs av sådant som om vi har blivit dumpade eller glömt äta.
Samma händelse kan en dag trigga till galet raseri, men en annan dag till en axelryckning. Vi måste lära oss självkontroll.
Vissa är psykopater eller narcissister. Andra har varit med om traumatiska upplevelser i barndomen som gjort dem kalla. Det finns till och med forskning kring epigenetik som visar att vi ärver minnen och stress genetiskt.
Men även om förutsättningarna är negativa – och det inte går att helt och hållet få en person att bli hundra procent god resten av livet – blir uppfostran ett immunförsvar mot ondska. Den som har en moralisk kompass och en grundkänsla för andras känslor blir en finare medmänniska.
Även sådant som diet och stress påverkar humör och beteenden, så uppfostran handlar även om mat och rutiner.
Anknytningsteorin lär oss att kärlek är en oerhört viktig komponent, eftersom barn som växer upp i en kärlekslös miljö riskerar att bli otrygga. Det i sin tur kan få dem att hamna snett och bete sig illa mot folk för att undermedvetet ”ge igen” och ta kontroll. Sårade människor sårar.
Den som längtade efter kärlek men nekades omsorgen vid tre års ålder kan mycket väl bli religiös fanatiker och terrorist. Självständiga, trygga barn blir däremot inte lika attraherade av destruktiva gruppmiljöer. De behöver inte trakassera sina klasskamrater, köra bilar in i folkmassor eller våldta. Den som blivit sedd av sin egen mor kanske heller inte behöver filma sig själv när hen kidnappar en wombat från dess.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör på Hjärtat till Höger
