Det är mycket negativa rubriker just nu, sedan ett par år, och det finns givetvis fog för en del av dem. När vänstern avvecklade kärnkraften och Putin parallellt med det invaderade Ukraina slängdes vi in i en energikris vi fortfarande dras med. Inflationen steg och alla blev fattigare.
Vi har många år haft låg inflation och låga räntor, en unikt lång period. Och vi har haft det konfliktfritt. Den förra moderata statsministern dristade sig till och med att säga under sin första mandatperiod 2006-2010 att ”liberalismen vann”.
Visst är det mycket roligare när priserna inte stiger samtidigt som lönerna gör det och svensken har fått otroligt mer pengar att röra sig med bara på tjugo år. Reallöneökningar i kombination med ekonomisk stabilitet har ökat vanligt folks disponibla inkomster under hela 2000- och 2010-talet.
Vi har under 2020-talet första hälft däremot fått brottats med en pandemi under nästan två år, sedan energikris och efterföljande inflation, räntechock och krig i Europa.
Det som folk dock gnäller mest om just nu är de ökade matpriserna, ivrigt påhejade av en socialistisk opposition.
På tre år i snitt har blivit 25 % dyrare och en familj med två tonårsbarn idag får betala drygt 2700 kronor mer för maten i månaden (denna variant på familj har de absolut högsta matkostnaderna). Ett singelhushåll betalar drygt 800 kronor per.
Men historiskt är detta fortfarande ingenting i jämförelse.
Det är som om folk glömmer bort helt att vi alltid ska räkna med perioder av sämre ekonomi. Som Generation X själv, vi som blev vuxna under 2000-talet, och bildade familjer, har haft det oförskämt bra länge. Våra 40-talistföräldrar levde genom oljekrisen på 70-talet, löntagarfonder och socialism, och sedan 90-talets finanskris med räntor på 10-12 % i flera år.
Alla verkar ha vant sig vid att leva ett liv som få förut kunde drömma om. Massa krogbesök, fina renoverade bostäder, modern inredning och resor, ett liv som övre medelklass möjligtvis hade råd med på 90-talet och tidigare. Idag tar även de med lägre inkomster allt sådant för givet och verkar se det som en rättighet.
Trots ökade kostnader för mat har vi dessutom inte betalat så här lite för att äta och äta gott historiskt.
I början av 1900-talet tvingades ett genomsnittshushåll lägga 44 % av sin disponibla inkomst på mat, 1952 hade siffran sjunkit till 33 %. 1969 la man 24 %.
Trots stigande priser behöver vi inte betala mer än 13 % av våra inkomster på mat. Ungefär hälften av våra föräldrar behövde betala för oss. Visst är det tråkigt när saker blir dyrare men folk måste sluta gnälla.
Lönen ska först betala boende, mat, och elektricitet. Och transporter. Allt utöver det är någon slags lyx faktiskt. Både unga och medelålders måste bli mer ödmjuka inför det faktum att vi upplevt en enorm välståndsökning under tjugo år, men sådant varar liksom allt annat i livet inte för evigt.
Det kommer att komma goda tider igen men tills det är det bara att acceptera att lyx som krogen, resor och shopping har man inte alltid råd med. Och oavsett om kaffet är dyrt så har vi det fortfarande väldigt bra.
Rebecca Weidmo
fri högerdebattör på sajten uvell.se
