Debatten om ansvarsfördelningen inom journalistiken, särskilt när det gäller felaktig eller etiskt tveksam publicering, aktualiserades i februari i år. Detta efter att en Aftonbladet-journalist kontaktade den misstänkte massmördarens pappa under pågående skjutning på Campus Risbergska.
Journalistförbundets yrkesetiska nämnd (YEN), som handlägger och fattar beslut om anmälningar mot journalister, som gäller övertramp av de yrkesetiskareglerna, kritiserade Aftonbladet-journalisten för intervjun och konstaterade att journalisten ”inte visat den hänsyn som ska visas ovana intervjupersoner enligt de yrkesetiska reglerna”. Detta ledde till klander mot journalisten.
Aftonbladets chefredaktör, Lotta Folcker, uttryckte förvåning över att en enskild medarbetare klandrades. Hon betonade den svenska principen att ansvarig utgivare bär det yttersta ansvaret för publicerat material.
Folcker menade att klander mot en enskild journalist kan skapa otrygghet inom yrkeskåren. ”Jag är förvånad och tycker att det är fel att de klandrar den enskilde medarbetaren,” sa hon till Dagens Nyheter. ”Jag skulle hellre ha sett att det var jag som klandrades, eftersom jag ser en stor risk att utpekandet av en enskild medarbetare kan leda till att journalister blir mindre trygga.”
Den svenska modellen, där ansvarig utgivare har det juridiska ansvaret, skiljer sig från många andra länders. Detta innebär att även om en redaktör fattar det faktiska beslutet om publicering, så hålls utgivaren ansvarig, oavsett om denne kände till innehållet eller ej.
För- och nackdelar med systemet
Fördelar:
- Det syftar till att skydda journalister från rättsliga påföljder, vilket kan främja yttrandefriheten.
- Det skapar en tydlig ansvarskedja, vilket kan underlätta för allmänheten att utkräva ansvar.
- En ansvarig utgivare kan bidra till att hålla en hög kvalitet på det publicerade materialet.
Nackdelar:
- Det kan leda till att enskilda journalister inte känner personligt ansvar för sitt arbete.
- Det kan uppfattas som orättvist att en person som inte varit direkt involverad i publiceringen hålls ansvarig.
- Det kan skapa en känsla hos journalister att de inte behöver stå till svars för sina handlingar.
En annan modell
I grannlandet Finland tillämpas ett blandat system där både utgivare och journalister kan hållas ansvariga, särskilt vid ärekränkning eller brott mot sekretess. Det har förekommit att finländska journalister ställts inför rätta för sina publiceringar. Till exempel har det funnits fall där journalister blivit dömda för ärekränkning.
Det är värt att notera att den svenska modellen med ansvarig utgivare har sina rötter i tryckfrihetsförordningen, som syftar till att skydda yttrandefriheten. Systemet har dock ifrågasatts i takt med att medielandskapet förändrats, särskilt med internets intåg.
Till skillnad från inom de flesta andra yrkesområden, där individer hålls ansvariga för sina egna handlingar, bär den ansvarige utgivaren ett övergripande juridiskt ansvar inom journalistiken. Denna modell har skapats i syfte att skydda enskilda journalister, men har också lett till debatter kring personligt ansvar och yrkesmässig trygghet.
Även om det i praktiken kan vara en redaktör som avgör vad som publiceras i en tidning eller annat medium, så förutsätts ändå den ansvarige utgivaren känna till innehållet, oavsett om denne faktiskt gör det eller inte. Även om en publicering sker av misstag så bär utgivaren ansvar för det, inte den som bestämde att publiceringen skulle ske och inte heller den som skapade inslaget.
Aftonbladet-fallet har återigen aktualiserat frågan om ansvarsfördelningen inom journalistiken. Det är en komplex fråga som berör grundläggande principer om yttrandefrihet och ansvar och hur de på bästa sätt balanseras i framtiden, inte minst med tanke på hur sociala medier och en ofta mycket snabb nyhetsrapportering påverkar ansvarsmodellen. Kanske finns det också lärdomar att dra av hur andra länder har löst de här viktiga frågorna. Det här är en diskussion som behöver fortsätta.
Merit Wager
