Enligt en kartläggning av Ekoredaktionen på Sveriges Radio så sitter just nu sex 15-åringar häktade misstänkta för grova brott som förberedelser för mord och vapenbrott. Polis och åklagare driver samtidigt på för att regeringen ska ge myndigheterna tillåtelse till så kallade ”hemliga tvångsmedel” som bland annat avlyssning av telefoner, avläsning av datatrafik och kameraövervakning av personer under straffmyndighetsåldern på 15 år.
Polisen och åklagarna vill ha dessa övervakningsmöjligheter både i förebyggande syfte – utan konkreta brottsmisstankar mot just den avlyssnade/övervakade – och i de fall där brottsmisstankarna är mer belagda.
I en utredning som lämnades till regeringen strax före jul föreslog utredaren att sådana former av kontroller av minderåriga endast ska få genomföras då misstankarna handlar om mycket allvarliga brott som ger minst fyra års fängelse. I de fall då det handlar om avlyssning/övervakning i förebyggande syfte vill utredaren att det ska krävas minst fem års fängelse i straffskalan för de brott som planeras i den miljö där den minderårige befinner sig.
Polis och åklagare har helt rätt. Ett land har den brottslighet som man har. Förekommer 13-åringar eller 9-åringar i sammanhang där brott planeras så är det givetvis ett offentligt vuxenansvar att ingripa och att plocka bort barnen från brottsmiljöerna; allra helst innan de hunnit skjuta, mörda, spränga, misshandla och/eller bedra och hota andra människor.
Det är ett helt bakvänt resonemang att ge rättsstaten lagliga möjligheter att övervaka/avlyssna vuxna människor när de begår/planerar vilka brott som helst medan små barn ska utlämnas till de kriminella nätverkens omsorg så länge de håller sig till brott som till exempel grov mordbrand, utpressning och grova narkotikabrott som har minimistraffnivåer på två år.
Det vill till att regeringen och rättsstaten förmår att hålla i, hålla ut och se till att den gängkriminella båten ros i land med besked. Självfallet ska de rättsliga och sociala myndigheterna använda sig av olika former av frihetsberövanden för små barn och vuxna. Men som rikspolischefen Petra Lundh säger i en intervju med TT så ” bör det inte göras någon skillnad mellan barn och vuxna när det handlar om att ta del av kommunikation mellan personer.” Så är det. Och som sagt; ska det finnas någon skillnad mellan barn och vuxna i de sammanhangen så är det förstås barnen i de kriminella miljöerna som ska övervakas och kontrolleras på lösare grunder än de vuxna.
Vuxenansvaret kan inte gömma sig bakom födelseår, strafflängder och märkliga tolkningar av barnkonventioner. I ett samhälle som är ett samhälle har föräldrar/vårdnadshavare och de offentliga myndigheterna ett gemensamt ansvar för barnens uppväxtvillkor. Och skär det sig mellan de båda parterna så har det offentliga sista ordet. För någon måste ha sista ordet. Annars blir barnen hängande i ett elände av nonsensutredningar och låtsasingripanden som inte gör någon annan än de kriminella nätverken glada.
Juno Blom är chef på den statliga myndigheten Barnombudsmannen. För några dagar sedan presenterade Juno Blom rapporten ”Ni måste hinna före.” Det är en mycket innehållsrik och krävande rapport. Juno Blom och hennes kollegor har bland annat intervjuat nästan 90 frihetsberövade barn. Berättelserna visar på stora brister när det gäller de offentliga insatserna.
”Vi ska inte förminska allvaret i de brott som barnen begått, men vi måste skapa ett system som inte bara straffar utan som också ger barnen möjligheter att förändras och bygga en ny framtid”, säger Juno Blom på myndighetens hemsida.
Juno Blom har helt rätt. Vilket inte förvånar. Hennes långa bakgrund som ledare för de statliga insatserna mot hedersvåld/förtryck har givit henne unika och särpräglade insikter, kontakter och kunskaper om barns och ungdomars villkor i dagens Sverige.
Och steg ett för att kunna ge barnen ”möjligheter att förändras” är att alla barn i de kriminella miljöerna/riskzonerna, alldeles oavsett födelseår och antal fängelseår i straffskalorna, ska kunna vara trygga med att polisen håller koll på dem. Det är det minsta vi kan göra för barnens rätt till bra livschanser även om starten gick på tok.
Jag förväntar mig inget annat än att regeringen snabbt går polis och åklagare till mötes och ser till att polisen får alla nödvändiga redskap för att kunna lyssna på barnen.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
