Jimmie Åkesson kan nästa vecka (7 maj) fira 20-årsjubileum som partiledare för Sverigedemokraterna. Under hans tid i SD har partiet fördubblat sina valresultat flera gånger om. När Jimmie Åkesson blev medlem i SD 1995 kunde partiet se tillbaka på riksdagsvalet 1994 då man lockade knappt 14 000 väljare. I valet 2022 röstade över 1,3 miljoner svenskar på Sverigedemokraterna. Åkessons partipolitiska resa har kort sagt fört honom från den lilla obskyra sekten med rasistiska rötter och till rollen som ledare för det största partiet i den moderatledda regeringens parlamentariska underlag.
Nyligen intervjuades Jimmie Åkesson i SVT: s program ”30 minuter” (24 april) och i SR: s ”Lördagsintervju (26 april) Båda intervjuerna speglade på olika sätt den särställning som SD har i svensk politik. Programledarna Anders Holmberg (SVT) och Katarina von Arndt (SR) ställde frågor (utifrån rimligt relevanta grunder) som ingen annan av riksdagens åtta partiledare skulle ha behövt besvara. I SVT handlade en ganska stor del av programmet om mångkultur och i SR: s Lördagsintervju fick Åkesson många frågor om Trump och om trollfabriker.
Det som förenar både Holmbergs och von Arndts val av frågor är att de på många sätt avviker från huvudspåren i den svenska inrikespolitiken. När väljarna listar vilka samhällsproblem som de anser vara viktigast att politikerna tar itu med så står ”Lag och ordning” i en särklassig topp. Sedan följer – i lite olika ordning i olika opinionsföretags rapporter – sjukvård, skola, invandring och försvar.
Att frågorna till Jimmie Åkesson till stor del handlar om helt andra saker än väljarnas topprioriterade ämnen är inget som behöver vara fel och/eller något som självklart kan beskrivas som en negativ särbehandling av Sverigedemokraterna. Det är till exempel alls inte främmande att tänka sig att S partiledare Magdalena Andersson i ett motsvarande länge skulle få många frågor om sitt partilotteri och att intervjuer i SVT och SR med V: s Nooshi Dadgostar skulle domineras av kritiska frågor om antisemitismen inom partiet.
SVT: s spår om mångkultur bottnar i att SD under hela sin existens har varit en svuren fiende till den mångkulturalism som blev Sveriges officiella linje genom ett riksdagsbeslut 1975. Riksdagen beslutade då att ”invandrare och minoriteter ska få välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Riksdagen beslutade också om statsbidrag till invandrarorganisationer och trossamfund och om rätten till tolkar och andra insatser för att invandrare och minoriteter bättre ska kunna ”påverka beslut som rör deras egen situation.”
Här grundlades således många av de märkligheter som gav bilden av att Sverige var möjligt att välja bort för den som så önskade. Ambitionen från regeringen och lagstiftarna var säkerligen välmenande. Syftet sas vara att skapa bättre förutsättningar för ”gemenskap och solidaritet” mellan invandrare och svenskar. Det man i den socialliberala dåtidens anda missade var att riksdagen också öppnade dörren för reaktionära religiösa krafter, välfärds- och gängkriminalitet, hedersvåld och terrorism. Vilket är huvudspår i dagens mer konservativa samtid. Partiledare från höger och vänster tävlar om att propagera för ett ”Sverige som är mer som Sverige.”
Frågorna till Åkesson handlade om SD: s kritik mot den moderate migrationsministern Johan Forssells uttalanden tidigare i år om att Sverige även efter alla reformer för en stram och reglerad invandring kommer ”att vara ett mångkulturellt samhälle.”
– Det är ett faktum, det kan ingen förändra, sa Forssell till Aftonbladet. (19/2 2025)
Så är det. Vilket ju de flesta, inklusive Jimmie Åkesson begriper. Kulturer och bakgrunder är inget som människor bara kastar av sig. Men ”mångkulturellt” är en gång för alla ett konfliktord för SD: s ursprungsväljare och aktiva. Därför blåser Åkesson till strid för att markera att SD inte är en förlängning av Moderaterna utan ett eget parti med sina egna rötter.
Radions spår om SD: s likheter med Trumpadministrationen i USA bottnar i att Åkesson undvikit att falla in i den allmänna fördömandekören av Trump i politik och media. Sakpolitiskt kändes det dock mycket långsökt av Katarina von Arndt att försöka knyta SD: s restriktiva invandringspolitik till just Trump. SD: s rötter handlar om nej till invandring. Och om USA: s president för en liknande politik är det ju knappast något som försvagar Åkessons argument.
Jimmie Åkessons 20-åriga partiledarskap har givit honom erfarenhet av både sekterism och regeringskansli. Han vet hur det är att ha fötterna i dyn och huvudet bland stjärnorna. Vilket klart gynnar hans förmåga att ta sig an både högt och lågt i tillvaron. SD har växt i takt med att den liberala samhällsstämningen starkt har rört sig åt det konservativa hållet. Det skulle vara så intressant med radio- och tv-program som tog sig an att skildra, spegla och granska samhällsutvecklingen och politiken ur det perspektivet. Vi får väl se vad som händer. Den konservativa eran lär bestå under ytterligare några mandatperioder. Och Åkesson är tämligen ung.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
