Nyligen satt jag och pratade med några grabbar i 17-20-årsåldern. De var med olika tvångslagars hjälp placerade på ett ungdomshem som drivs av den statliga institutionsstyrelsen – SiS. Den omfattande gängkriminalitetens mord, sprängningar, vapentransporter och andra övergrepp utförs i huvudsak av unga människor. I takt med att våldet har eskalerat och som en följd av att polis och åklagare har blivit allt bättre på sina jobb och i linje med alla nya lagar och straffpåföljder så har trycket ökat på SiS 22 ungdomshem runt om i landet. Framförallt har antalet ungdomar som döms till sluten ungdomsvård ökat dramatiskt på SiS-hemmen. Vilket betyder att köerna riskerar att växa för de ungdomar som blir placerade på SiS-hem av mer uppdagat sociala än kriminella skäl.
Enligt erfarna behandlare och chefer ute på SiS-hemmen som jag talat med så är det i många fall ingen större skillnad på de båda målgrupperna. De som placeras enligt den sociala lagen LVU kanske väntar på en rättegång där de kommer att dömas till sluten ungdomsvård enligt påföljden LSU. Eller så har åklagarna inte lyckats leda sina brottsmisstankar i bevis mot somliga pojkar vilka då istället har blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna. Omvänt har många som döms enligt LSU ofta å sin sida en gedigen meny av sociala problem att släpa på i sina journaler. Man bör med andra ord inte stirra sig blind på de lagliga grunderna för var och en av de placerade pojkarnas omhändertaganden. När barn och ungdomar begår väldigt grova brott i en sådan unikt hög omfattning som i Sverige nuförtiden så är det i grunden ett uttryck för tunga sociala samhällsproblem som kan och bör mötas med flera olika ingripanden och åtgärder på ett brett samhällsplan.
Grabbarna jag talade med på SiS-hemmet öppnade minnesportar till mina egna år som medlevare och utbildare på Hasselakollektivet i norra Hälsingland på 1980-90-talen. Där träffade jag under åren 100-tals unga män och kvinnor som med hjälp av tvångslagar var placerade på det stora och i hög grad respekterade utbildningskollektivet i det lilla samhället Hassela.
De allra flesta av ungdomarna var födda i Sverige av svenska föräldrar. Visst kom det då och då en och annan finländare, någon chilenare och kanske någon med romskt påbrå. Men som sagt; de allra flesta hade svenskt ursprung.
På SiS-hemmet som jag besökte var de flesta av de placerade ungdomarna också födda i Sverige. Men deras föräldrar är oftast utrikesfödda personer som tagit sig till Sverige från avlägsna länder och regioner i företrädesvis Afrika och Mellanöstern. Dagens gängkriminella bär därför ofta på ett dubbelt utanförskap till Sveriges samhällsnormer.
Dels har de växt upp i sammanhang och miljöer som sedan tidiga år varit präglade av den organiserade brottslighetens utanförskap till det lagliga och skötsamma Sverige. Pojkarna på SiS-hemmet jag mötte bär dessutom på utanförskap till Sverige som språk, tradition och som normgivande uppförandekod. De har kort sagt en tuffare resa än de allra flesta av Hasselaungdomarna. Vårdtiderna är kortare och samhället är mer splittrat idag.
Några av de pojkarna jag talade med på SiS-hemmet kan kanske med hjälp av tur, envishet, bra lärare/behandlare och med ändamålsenliga personligheter förhålla sig till sina dubbla utanförskap på sådana sätt att de kan ta sig in i Sverige på vettiga och hederliga premisser. Vilket förstås är bra. Men när jag sitter öga mot öga med några få ur den väldiga skara ungdomar som förkroppsligar den grova gängkriminaliteten så inser jag övertydligt att det är på samhällsplanet som de mest kraftfulla insatserna behövs.
Carin Götblad är polismästare på polisens nationella operativa avdelning NOA. På Valborgsmässoafton i år talade hon på Skansen i Stockholm. Hon fick, tror jag, de flesta av oss som lyssnade att mer på djupet inse hur sjukt vårt samhälle har blivit. Barn och ungdomar mördar och bombar runt om i Sverige och vi som medborgare reagerar knappt som just medborgare. Det behövs en ”folkrörelse mot gängkriminaliteten” sa Carin Götblad på Skansen.
Så är det. Vi behöver gemensamt stå upp för det samhälle där vi som individer vill leva och bo.
Många av medarbetarna ute på SiS-hemmen gör ett hästjobb för ungdomarna och samhället. De har steg för steg fått bättre lagliga möjligheter till kontroll och säkerhet vilket skapar större chanser för tilliten och utbildningskvaliteten att växa. Regeringen bör nog tänka efter både en och två gånger innan man för över ansvaret för barn och ungdomar till den hårt pressade kriminalvården. Och vi som medborgare behöver också tänka igenom vad vi är beredda att göra för att få stopp på kriminalitetens samhällsförstörande elände.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
