Magdalena Andersson presenterade nyligen ett nytt pensionsförslag. Det skapar ”respekt” för de som slitit ett helt arbetsliv. Satsningen kallas för arbetarepension och är tänkt att ge mer pengar till den som jobbat i över 40 år och samtidigt ge rätt att gå ner i arbetstid utan att det påverkar pensionen. Detta låter ju bra, men som vanligt när socialdemokraterna lovar lite för mycket brukar saker och ting inte hänga ihop.
För det är samma Magdalena Andersson som, när hon var statsminister, genomförde en annan pensionsreform som i praktiken straffade arbete. Då höjdes garantipensionen med upp till 1 000 kronor i månaden. Det vill säga, pensionen för dem som inte arbetat alls eller bara mycket lite under sitt liv. I vissa fall blev resultatet att personer som aldrig jobbat fick lika hög eller högre pension än personer som haft ett långt och slitsamt arbetsliv.
Undersköterskan som jobbat heltid i decennier kunde hamna på samma nivå som någon som levt på bidrag. Det är inte bara orättvist, det undergräver hela systemets trovärdighet. Pensionsmyndighetens analyschef beskrev det tydligt: vissa löntagare fick över 100-procentiga marginaleffekter, vilket i praktiken betyder att man kunde förlora ekonomiskt på att arbeta.
Ändå står nu Socialdemokraterna och låtsas som att det är just respekt för arbete de värnar om. Det är lätt att lova guld och gröna skogar, men svårt att dölja sin historik.
Förslaget om arbetarepension lider dessutom av ett annat problem, nämligen att ingen vet hur det ska finansieras. Pengarna ska enligt Andersson komma från pensionssystemet eller från statsbudgeten. Båda alternativen är dåliga. Att belasta pensionssystemet mer går emot livsinkomstprincipen, alltså att pensionen ska spegla hur mycket du arbetat och tjänat. Och att ta från statsbudgeten innebär att pensionerna måste konkurrera med skola, vård och försvar.
Det här handlar inte bara om siffror och utredningar. Det handlar om vilket samhälle vi bygger. När det inte lönar sig att arbeta skapas ett system där drivkrafterna försvinner. Svenskt Näringsliv visar att en person som jobbat 44 år och betalat skatt ibland kan få lika mycket, eller till och med mindre i pension än någon som aldrig jobbat alls. Det är verklighetens Sverige, inte ett högtidstal på första maj.
Vi har sett samma mönster förut. Bidragsberoende premieras, arbetslinjen försvagas och politiken styrs mer av symbolik än av konsekvens. Och varje gång kritiken kommer svarar S med indignation som om det vore respektlöst att påpeka att deras politik inte går ihop. Men att blunda för verkligheten är varken respektfullt eller ansvarstagande. Det är att gömma sig bakom ord.
Man kan tycka olika om hur pensionssystemet borde vara utformat. Men man måste åtminstone välja en linje och stå för den. Socialdemokraterna har gjort motsatsen: de har först brutit ner incitamenten att arbeta och sedan, när kritiken vuxit, försökt måla över konsekvenserna med nya förslag som inte ens hänger ihop med deras tidigare politik. Detta är bara pensionspopulism från sossarna.
Filip Linnert
högerkonservativ debattör
