Grannarna i den lilla skånska byn hade ingen aning. De visste inte att Nytorgsmannen redan var ute. Att han hade ny identitet. Att han hade flyttat in i byn. Att han härjat i trakten under ett halvår.
Polisen slog till i november förra året. När utredningen var klar i maj kunde Christer Fredrik Lennox Lundgren, som han heter numera, åtalas för en rad brott som han hade begått under sitt dryga halvår i frihet. Dels för grov våldtäkt på en 17-årig flicka. Dels för sexuellt ofredande mot 9 minderåriga flickor samt 28 vuxna kvinnor som han smygfilmat runtom i Skåne. Med mera.
Inte ens i häktet avhöll han sig från sexualbrott. Han blottade sig och onanerade inför en kvinnlig fängelsevakt.
På torsdagen föll domen i Lunds tingsrätt. Straffet fastställdes till 5 års fängelse.
Förloppet illustrerar systemfelet i svensk kriminalpolitik. Så sent som i februari 2022 hade Nytorgsmannen dömts i hovrätten för 35 olika sexualbrott, varav sju våldtäkter. Domen omfattade 19 olika offer. Straffet blev fem års fängelse.
Men redan i mars 2024 blev han villkorligt frigiven, trots att risken för återfall bedömts som hög. Det dröjde inte länge innan han förstörde livet för ytterligare en ung kvinna och traumatiserade åtskilliga.
Borde inte vårt rättssystem kunna freda oss från de mest uppenbara övergreppsriskerna?
Tydligen inte. Svensk kriminalpolitik har inte varit utformad för att skydda samhället från serieförbrytare. Den har tvärtom utgått från att gärningsmännen ska rehabiliteras och snarast återgå till frihet.
Men två tredjedelar av alla som släpps ut från svenskt fängelse återfaller i brott inom tre år. Bland förhärdade brottslingar är återfallsfrekvensen ännu högre. För de livsstilskriminella som har 10 domar i bagaget döms över 90 procent igen inom tre år efter frisläppandet. (SOU 2017:61).
Man kan tycka att kriminalpolitiken borde vara utformad så att de mest notoriska brottslingarna hölls inlåsta. Det skulle ge effekt.
En ynka procent av populationen står för nära två tredjedelar av all våldsbrottslighet. Det visade en svensk studie för några år sedan. Enbart den värsta promillen av befolkningen står för nästan 20 procent av alla våldsbrott.
De extremt brottsaktiva är inga Medelsvenssons. Det är nästan alltid män. De har ofta ärftliga psykiska störningar, missbruksproblem, låg utbildning och annan kriminell historik.
Det är alltså en mycket liten andel av befolkningen som står för en enorm del av brotten. Det är dessutom förutsägbart vilka dessa är, som utgör de svåraste riskerna för allmänheten.
Ändå har kriminalpolitiken inte främst inriktats på att hålla dem inkapaciterade. Tvärtom har upprepad brottslighet ansetts som förmildrande omständighet.
Nuvarande regering har föresatt sig att ändra systemet, så att fler brottslingar ska hållas inlåsta längre, och att mängdrabatter inte ska ge yrkeskriminella frikort. En rad straffskärpningar har beslutats. Fler är på väg.
Så sent som häromveckan presenterades Straffreformutredningen (SOU 2025:66). Där föreslås straffskärpningar som årligen skulle resultera i 16000 fler utdömda fängelseår, enligt utredningens grova uppskattning. Det skulle i princip innebära att antalet utdömda år i fängelse fördubblades. 2023 utdömdes 16590 fängelseår. Och en betydande del av straffskärpningarna skulle träffa de mest brottsaktiva. Förhoppningsvis kan det göra skillnad.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M) säger att regeringens målsättning är att typer som Nytorgsmannen ska kunna låsas in för gott (SVT 14/6). Det är en god ambition.
Straffreformutredningens förslag föreslås dock inte träda i kraft förrän 2028.
Kanske kan Nytorgsmannen då hållas inlåst längre – efter sin nästa övergreppsturné.
Per Gudmundson
