För mer än 60 år sedan beslutade riksdagen att införa en lag (LUL) som innehåller speciella regler för hur polis, åklagare och domstolar ska handlägga ärenden där den misstänkte är under 21 år. I ett nytt förslag från regeringen föreslås betydande förändringar av LUL och ett antal andra lagar i syfte att sänka straffbarhetsåldern för allvarliga brott till 13 år istället för den nu gällande 15-årsgränsen.
I regeringens förslag, som skickats på remiss till ett stort antal myndigheter och organisationer, anför regeringen tunga verklighetsargument för behovet av ny lagstiftning: ”Av Åklagarmyndighetens statistik framgår att 120 personer under 15 år var misstänkta för inblandning i mord eller planering av mord under 2024. Motsvarande siffra under 2019 var 12 personer och under 2022 och 2023 var det 21 respektive 46 personer. Det har alltså skett en markant ökning.” Regeringen hänvisar också till ett stort antal nationella och internationella rapporter som beskriver konsekvenserna av den svenska välfärdsstatens absurda utveckling när det gäller gängkriminalitet: ”Av en FN-rapport om dödligt våld i världen anges att Sverige under de senaste åren haft nivåer av gängrelaterad brottslighet 18 och dödsskjutningar som saknar motstycke (UNODC Global study on homicide 2023, s. 119).”
Den statliga myndigheten Barnombudsmannen (BO) är en av flera remissinstanser som är negativa till sänkt straffbarhetsålder. BO skriver att det finns en ”beaktansvärd risk för att de barn som straffas i tidig ålder stämplas som avvikande och att det, förutom risken för att de återfaller i brott, kan bidra till att barnen lyckas sämre i skolan eller att de utvecklas negativt.”
Barnombudsmannens remissvar utgör en tämligen typisk illustration av den svenska rätts- och välfärdsstatens vedermödor och misslyckanden med att komma tillrätta med skjutandet, sprängandet och mördandet bland de cirka 17 500 mest aktiva gängkriminella personerna i Sverige.
Att likt BO hävda att ett straffrättsligt ingripande mot en 13-14-åring skulle riskera att ”stämpla” honom som ”avvikande” och kunna innebära att han ”lyckas sämre i skolan eller utvecklas negativt” är ett uttryck för den sorts verklighetsenögdhet som präglar många av remissvaren.
Barn som mördar och skjuter är redan ”stämplade” genom sina negativa beteenden. Att anföra att de skulle lyckas bättre i skolan om de inte dömdes för grova brott är faktiskt snudd på parodiskt.Och att argumentera för att andra insatser än de straffrättsliga vore bättre för brottsbekämpningen är tyvärr inte särskilt tungt. Brottsförebyggande rådet beskriver läget i ett pressmeddelande från tidigare i år: ”De flesta barn under 15 år som utreds för allvarliga brott har en omfattande problembild med riskfaktorer inom flera livsområden. 9 av 10 barn är också tidigare kända av socialtjänsten. Problemen är särskilt omfattande bland de barn som är involverade i kriminella nätverk.”
Att anpassa kriminal- och socialpolitiken till rådande samhällsförändringar är kort sagt en självklar och naturlig del av regeringsansvaret. Som Brottsförebyggande rådet visar så är de minderåriga, grova brottslingarna redan väl kända av de ansvariga myndigheterna. Men insatserna har inte förebyggt och förhindrat den kriminella utvecklingen.
Att på lämpliga och verkningsfulla sätt internera barn som mördar och skjuter är ett måste av såväl samhälls- som personskyddande orsaker. Vilken effekt på brottsutvecklingen i stort som den enskildes straff eventuellt leder till är och ska vara en bisak i straffutmätningen. Att avtjäna sitt straff för de brott man döms för är rättsstatens moraliska fundament. På motsvarande sätt är välfärdsstatens moraliska grundbult att organisera de rådande samhällsnormerna på sådana sätt att invandringen från avlägsna och odemokratiska regioner är begränsad, att skolans fokus är kunskap och närvaro, att arbetslinjen genomsyrar allas vår tillvaro och att svenska språket ska vara alla medborgares tillgång.
Myndigheten Barnombudsmannen betonar i sitt remissvar att man ”yttrar sig med utgångspunkt i uppdraget att företräda barns och ungas rättigheter utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).” På liknande sätt yttrar sig flera andra myndigheter och särintressen utifrån diverse olika ideologiska och yrkesmässiga utgångspunkter som bidrar till att hålla de svenska och aktuella verkligheterna på distans. Vilket minst sagt är beklagligt. Men det är som det är.
Det finns dessbättre en klar majoritet i riksdagen för att under en begränsad tid (fram till 2031 till att börja med) sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Det kommer givetvis inte att lösa alla problem. Lång därifrån. Men det kommer att ta itu med en viktig hörnsten i rättsstaten: Den som döms för ett allvarligt brott ska sona det med en lång inlåsning. Vilket innebär att den breda mitten av riksdagens partier tar armkrok med folkviljans syn på hur samhällsbygget ska förvaltas.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
