Om brottslingar tvingats lämna Sverige kan de inte begå fler brott. Den som kränkt andra ska ut helt enkelt UT, så att inte fler oskyldiga drabbas.
38-årige Shakir Mahmoud Shakir våldtog i höstas en 100-årig kvinna när han skulle ta hand om henne via hemtjänsten. Han dömdes häromdagen till fängelse i fyra år, men utvisades inte till Irak.
Våldtäkten var visst inte allvarlig eller förnedrande, menade tingsrätten, och eftersom 38-åringen pratar svenska samt har en 6-årig dotter som han träffat vissa helger och haft videokontakt med, lät de honom få vara kvar.
Många har rasat och gråtit sen det uppdagades. Statsministern har rutit.
Men faktum är att detta händer igen och igen och borde tyvärr inte förvåna. Jag har i ett decennium skrivit om en lång rad liknande händelser.
Domstolar tar regelbundet hänsyn till mördare och våldtäktsmän. De oroar sig över att dessa kan komma att utsättas för förföljelse i sitt hemland, kanske för att de smitit från militärtjänstgöringen, har en viss politisk uppfattning, religion eller sexuell läggning. De kan ha barn i Sverige eller riskera att förlora jobbet.
Brottslingar får stanna trots att de varken har bostad, jobb, inkomst eller lärt sig svenska – oavsett om de begått en rad brott och det konstaterats att risken är att de kan begå fler brott mot oskyldiga.
Expressen skrev: ”2021 dömdes Shakir Mahmoud Shakir för urkundsförfalskning och föregivande av allmän ställning till villkorlig dom och dagsböter efter att ha visat upp en förfalskad ordningsvaktslegitimation. I våras dömdes han till böter och fick körkortet indraget i tolv månader för att ha kört bil med narkotika i blodet”.
Ärligt talat: Han borde ha skickats hem för länge sen. Den som inte sitter inne kan inte åsamka skada under tiden han sitter inne, och den som utvisats till ett annat land kan inte våldta här. Så enkelt är det.
Visst kan det låta brutalt att utvisa någon som fuskat med leget eller knarkat. Men det är rimligt att ställa krav. En mindre förseelse kanske inte behöver leda till utvisning, men vad sägs om en ”max tre”-regel oavsett grad av brottslighet?
Dagens system är ett hån mot potentiella brottsoffer. För att utvisas måste det kunna antas att personen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Så kallade verkställighetshinder har gjort att kriminella inte kan utvisas då länder som Afghanistan, Irak och Somalia har inte tagit emot sina medborgare.
Enligt Brottsförebyggande rådet slapp 57 procent av de morddömda, och 81 procent av de som dömts för våldtäkt eller grov våldtäkt utvisning åren 2010–2014. Inte ens brott som grov våldtäkt mot barn ledde automatiskt till ett ”HEJ DÅ”. Bara 67 procent utvisades.
En granskning från i vintras uppmärksammades att 40 procent av utländska våldtäktsmän inte utvisas. I 30 procent av fallen yrkar åklagarna inte ens på utvisning, rapporterade Expressen.
Åklagarnas praxis är dessutom att den som döms till utvisning ska få 10–20 procent sänkt straff då brottslingarna ”kan lida men”. Om utvisningen sedan inte verkställs kommer skurken alltså undan lättare. Den som kommer från ett land som man inte kan utvisas till får straffrabatt.
Även om de faktiskt dömts till utvisning kan de ändå stanna, bara genom att gå under jorden och vägra lyda Sveriges vilja. P:s ”I lagens namn” rapporterade 2020 att minst en av tio som dömts till utvisning ändå blev kvar.
Regeringen vill att utvisning ska bli utgångspunkt i alla domar med straff högre än böter. Det är bra. Ett sunt samhälle visar större hänsyn till offren än förövarna. Men mer behöver göras.
77 procent av svenskarna vill utvisa utländska personer som begår grova brott, även om det är till länder där Sverige inte kan garantera deras säkerhet, visade en undersökning från Oikos för några år sen.
Hur många äldre känner nu inte skräck inför att få besök av hemtjänsten? Det är självklart bestialiska monsters fel. Men oron bär slappa politiker skuld för. Låt dem inte komma tillbaka till makten.
Carolin Dahlman
