Alldeles för många människor inbillar sig att demokrati är en modern företeelse som det är lätt att införa där man vill. Det är ett misstag. Vår demokrati har urgamla rötter och om det inte hade varit för denna långa historia, hade det varit mycket svårare att införa den.
Många av oss vill ha något att säga till om. Det gäller alla världens länder och kulturer, från stenåldersfolk till totalitära stater. En demokrati bygger på majoriteten, det vill säga folkets vilja. Få diktaturer har klarat sig en längre tid utan någon form av folkligt stöd. En härskare kan bara regera om denne har stöd av en tydlig majoritet av folket. En diktator måste därför bygga sitt styre på en politik som gör att folk känner sig delaktiga också i en politik som egentligen är till deras nackdel.
Det tycks vara så att alla världens folk från början levt i små grupper, jägare, samlare, klaner, stammar. Det är ett vanligt misstag att tro att klaner styrs med järnhand. Det är svårt att lämna en klan, det individuella utrymmet är litet. Men det gäller alla. En klanledare är bunden av klanens allmänna vilja för att genomföra beslut. Att gå emot det flertalet önskar går inte.
Klanen är alltså en form av primitiv demokrati. Men det verkar som om ett stadium av stark envåldshärskare är nödvändigt för att senare nå fram till modern demokrati. Ett undantag finns, nämligen Islands allting, som grundades av godar, det vill säga klanhövdingar, 930 och som sedan dess styrt Island, bortsett från åren 1800-1844. Men från 1200-talet till 1900-talet var å andra sidan Island inte självständigt, så under den långa tiden var Alltinget inte en lagstiftande församling. Världens äldsta parlament är det dock.
Men den stora frågan är: Vad är det som skapar en modern demokrati? På 1990-talet var det lätt att besvara den frågan. Då gällde Francis Fukuyamas idé om historiens slut, att demokratin var kronan på verket, det alla länder förr eller senare skulle nå fram till. Fukuyama är starkt präglad av den tyske filosofen Hegels idéer om att historien följer vissa förutbestämda lagar, men så här trettio år senare är det lätt att konstatera att Fukuyamas teorier inte stämde. Många länder försökte eller ville bli demokratier, men påfallande många misslyckades. Andra är direkta motståndare till demokrati.
Vanligen dras demokratins rötter tillbaka till det antika Grekland. Men det är bara en rottråd, dock en mycket viktig sådan. Den brittiske historikern Paul Cartledge menar i sin bok ”Democracy, A Life” (2016) att fröet till den grekiska demokratin går att finna i den grekiska tragedin, i skådespelet där en dialog ofta uppstår mellan två olika delar av kören, eller mellan kören och skådespelaren. Idén att låta flera olika åsikter komma till tals och att lära sig att argumentera för sin ståndpunkt är demokratins grund.
Det är en intressant tanke, som det går att bygga vidare på. Om den är sann borde det gå att hitta exempel på dialog i de länder i världen där demokratin har slagit rot. Och i de länder där demokratin har svårt att få fäste borde man kunna se en avsaknad av dialoger.
De nordiska länderna anses inte ha fått demokratier förrän på 1900-talet, men det beror på att man blandar samman allmän rösträtt med demokrati. I själva verket finns det djupa demokratiska traditioner i de nordiska länderna. Det isländska alltinget är redan nämnt. De nordiska ländernas parlament har alla medeltida anor, även om de bara kallades in ibland och den stora majoriteten, som ingick i bondeståndet, bara var ett av de fyra stånd som representerades.
Lokalsamhällena styrdes dock demokratiskt. Byarna hade byalag och socknarna sockenstämmor, där alla fick yttra sig och där självägande manliga bönder hade rösträtt. Sockenstämmorna valde i sin tur nämndemän till häradsrätterna. Att byalagen skulle styras demokratiskt uttrycks så här i regeringens förslag till byordningar från 1742:
”så skal i hwar By en Ålderman tilsättas, på et eller flere År, alt som Byemännen sig therom förena, och bör the, som the fläste rösterne fallit på, sig therifrån icke undandraga”.
Dialogen som litteraturform, givetvis skriven i syfte att övertala för en viss åsikt, men formulerad så att den samtidigt gav röst åt motståndarens sida, förekom i många sammanhang. När Sverige reformerades från katolicism till protestantism skrev ärkebiskopen mäster Lars, Laurentius Petri, en ”Dialogus om then förwandling som med messone skedde”, där förändringen i den kyrkliga liturgin förklaras genom ett samtal mellan vännerna Petrus och Simon.
Men det går att gå ännu längre tillbaka. Stora delar av den fornisländska poetiska Eddan är skriven i dialogform, som exempelvis Vaftrudnesmål och Det Grönländska Kvädet om Atle.
Den grekiska litteraturen är inte den enda forntida litteraturen med många dialoger, där argument förs fram och tillbaka. I Bibelns Första Mosebok argumenterar Abraham med Gud och Juda argumenterar länge och väl mot den egyptiske vicekungen utan att veta att det är hans bror Josef. Mose för långa diskussioner med Gud i Andra Mosebok och i Femte Mosebok beskriver han hur han argumenterat.
Jag är för dåligt inläst på forntida och modernare litteratur från andra delar av världen och om någon lyckas dra fram omfattande belägg för berättelser i dialogform från dessa delar av världen är jag givetvis beredd att överge denna teori, men till dess vill jag hävda att det på många andra håll är så att man inte diskuterar, utan antingen låtsas man som om andras åsikter inte finns, eller också tar man helt enkelt livet av sådana som allt för kraftigt ger uttryck från avvikande åsikter.
Kyrkan arbetade under medeltiden systematiskt med att sammansmälta de forngrekiska och fornjudiska arven, vilket sannerligen inte var en lätt uppgift. Men det är två traditioner där diskussion och argument haft stor betydelse. På det arvet byggdes Europas kultur och ur forntida litteratur som exempelvis Eddan och andra isländska forna texter kan man utläsa att dialogen tidigt blev en del av kulturen.
Det är en tradition att bygga vidare på, inte minst i dessa tider då alldeles för många vill begränsa yttrandefriheten.
Dan Korn
