När jag läser insamlingsstiftelsen Kunskapsverkets rapporter om tillståndet i Sverige så anar jag att det kanske är på väg att ljusna på en hel del samhällspolitiska horisonter vad det lider. Vilket onekligen behövs. På sin hemsida skriver Kunskapsverkets grundare Bengt Baron, Johanna Jeansson och Claes Ekström: ”Till skillnad från ledarsidor, tankesmedjor och lobbyorganisationer har Kunskapsverket inga politiska eller ideologiska syften och vi vill inte heller leverera policyrekommendationer eller prognoser. Vår målgrupp är alla som söker faktabaserad kunskap i viktiga samhällsfrågor.”
Kunskapsverket etablerades 2022. Hittills har man tagit fram ett drygt tiotal rapporter om hur det ligger till med sådant som integration, sjukvård, skatter, energi, demokrati, fackföreningar, brottslighet och utsläpp. Rapporterna bygger på erkända och offentliga fakta och statistik. I varje rapport framträder därför sakliga tillstånd och tendenser som är just så där osvartvita som verkligheterna så gott som alltid är.
Grundarna förklarar enkelt och pedagogiskt vad som skiljer Kunskapsverkets rapporter från mer politiskt inriktade motsvarigheter: ”De flesta av oss – oavsett politisk tillhörighet – vill att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Definitionen av bra, till exempel graden av inkomstutjämning, kommer alltid att skilja sig åt mellan olika politiska läger. Viktigt är att de som deltar i debatten är överens om startpunkten. Här menar vi att det finns ett glapp att fylla.”
I samtliga av Kunskapsverkets rapporter finns möjlighet – för den som så vill – att läsa de delar av rapporten som ger stöd åt ens egna uppfattningar och att blunda för det rapportinnehåll som motsäger det man själv gärna hävdar i partipolitiska sammanhang. Sådana beteenden är mycket vanliga. Sådana beteenden är främst inriktade på debatt istället för på diskussion. Debatters fokus är att inte lyssna på vad andra säger utan att framförallt upprepa sina egna ståndpunkter på ett så övertygande sätt som möjligt. Diskussion är något annat och betydligt mer utvecklande. I diskussioner lyssnar man lite mer på varandra och är öppna för att jämka och korrigera sina egna ståndpunkter för att kanske hitta vägar fram till en bredare samsyn; också det på ett så övertygande sätt som möjligt.
Kunskapsverkets ambition att ta fram vettiga och faktaladdade ”startpunkter” för diskussioner är mycket lovvärd och hoppingivande. Den mer fördummande debattformeln har haft ett för starkt grepp på många viktiga samhällsproblem under alltför lång tid. Rapporterna om till exempel integration/invandring och om Sverige som ett klimatpåverkande utsläppsland är oerhört välkomna. De har definitivt kapacitet att bidra till mer sansade diskussioner och färre polariserade debatter.
Sverige kan kanske vara på väg tillbaka till den verklighetsnära och realistiska reformism som grundlade vårt lands välfärdsfinansierande välstånd från slutet av 1940-talet och framåt. Näringspolitiken var inriktad på att gynna och underlätta för framgångsrika företag att växa, anställa fler medarbetare och att utveckla en stark lönebetalningsförmåga. Miljö- och klimatpolitiken inriktades på att använda fossilfri vatten- och kärnkraft för energiproduktion och för gradvis utfasning av olja och kol för uppvärmning. Skolpolitiken stod för kunskap och normgivande ordning och reda. Socialförsäkringarna byggdes upp med sunt tredelat ansvar; de försäkrade förmånstagarna stod för självrisker och avgifter, arbetsgivarna betalade avgifter för ett tryggt offentligt system och skattebetalarkollektivet stod för finansiering av alla de människor som i alla lägen och tider på grund av sjukdomar och handikapp inte har förmåga att bidra till det allmänna på det sätt som krävs av friska och arbetsföra.
Denna samhällsutveckling var framförallt möjlig eftersom både dominerande politiska partier, arbetsmarknadens parter, stora breda folkrörelser och akademiernas professorer och experter ofta la ner stora ansträngningar för att få till en hyfsat gemensam startpunkt; det vill säga en så bred samsyn om samhällsproblemens huvudsakliga orsaker och karaktärer och om planerade reformers innehåll och målsättningar.
Ska vi komma tillbaka till en mer verklighetsnära och faktaunderbyggd reformism så behöver förstås udda småpartier och skruvade särintressen i samhälle och media hållas så långt borta från det vitala beslutsfattandet som möjligt. Vi kan vara på väg åt det hållet. Tre stora partier dominerar nu – precis som på 1920-talet – vår riksdag. Här finns underlag för breda och kloka kompromisser utifrån gemensamma startpunkter om vad som behöver göras för att på allvar trycka tillbaka den organiserade brottsligheten, nedrusta utanförskapens strukturer och förorter, försvara vårt land civilt och militärt på bästa sätt, etablera baskraft för en fullskalig och fossilfri elektrifiering av transporter och industri och för att återigen bygga en invandringspolitik som bygger på arbete och tillväxt. För att nu nämna några av de samhällsområden där Sverige verkligen behöver nya startpunkter för bättre diskussioner och reformer.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
