En del människor är rika på kunskap. Andra är rika på erfarenhet. Den förståndige försöker ha båda delarna, men för det krävs att man förstår att lära sig också av de formellt obildade.
När jag var ung älskade jag att träffa, intervjua och dokumentera äldre människor. Det var inte bara det de berättade som fascinerade, utan lika mycket handlade det om vad dessa människor berättade genom sina sätt att vara. De som ännu levde i gamla stugor utan moderna bekvämligheter var de mest intressanta, men också andra förmedlade ofta en förståelse av äldre tider genom hur de resonerade, hur de tänkte och språket de förmedlade de tankarna på.
Men nu är den tiden längesen förbi. Dagens gamlingar är bara några årtionden äldre än mig och de har ofta samma minnen som jag har från min barndom. Att träffa människor som berättar om årtionden jag själv upplevt lockar inte lika mycket.
Men ibland finns det undantag.
Jag satt nyligen på ett flyg från Storbritannien till New York. På raden framför mig satt en rad med det som jag uppfattade som gamla tanter. På raden bakom satt ytterligare ett gäng. Jag hade hamnat mitt emellan dessa kvinnor med håret uppsatt i knut och med tunga guldörhängen i rynkiga öronsnibbar. Just detta att ha tjocka guldringar i öronen och att ha håret uppsatt i knut är typiska tecken på kvinnor från arbetarklassen i norra England.
De skulle tydligen tillsammans upptäcka New York och var högljudda. Det gick inte att undgå att lyssna på vad de pratade om och vad det avslöjade om dem. De såg ut att vara i sjuttio- åttioårsåldern, men så hörde jag en av kvinnorna säga:
– Me usband is 58.
I norra England sväljer man ’h’ före vokal i början av ord och i stora delar av England finns den egendomliga vanan att säga ”me” i stället för ”my”, alltså mig i stället för min. Det kvinnan sa på sin säregna dialekt var alltså att hennes man är 58 år gammal.
Nu finns det i och för sig exempel på män som är gifta med betydligt äldre kvinnor. Emmanuel Macron är ju ett känt exempel. Men särskilt vanligt är det inte. Det är mycket troligare att de till synes gamla tanterna inte var så gamla, att åtminstone en del av dem var yngre än mig.
Det finns en del platser på jorden, exempelvis delar av Japan, där människor blir mycket gamla, där pigga hundraåringar hör till vardagen. I norra England är det däremot vanligt att se tandlösa femtioåringar som går med käpp. Klädseln och tatureringarna avslöjar ofta att de inte är så gamla som de ser ut.
Men så har de också levat snabbt. Och då menar jag inte enbart det som gör att man åldras fort, som en alldeles för hög konsumtion av tobak, alkohol och droger. Många människor i norra England åldras rent genetiskt fortare än andra, även om de lever ett hälsosamt liv.
Forskningen om åldrande förklarar detta fenomen med det naturliga urvalet. Många djur klarar sig själva från det att de föds, men med människan är det som bekant annorlunda. Under ganska många år skulle vi inte överleva om vi inte blev ompysslade av vuxna.
Men olika barn utvecklas olika fort. Det finns barn som knappt kryper före ett års ålder och knappt talar före tre, medan det finns de som går när de är åtta månader och talar före tvåårsdagen. I de fattiga industrikvarteren i norra England förr kunde det vara en fråga om liv eller död, när föräldrarna arbetade i fabriker och gruvor och barnen ofta fick klara sig på egen hand från tidig ålder. Det innebar att de barn som åldrades fortast hade större chans att överleva, att det naturliga urvalet premierade de som växte upp fort.
Numera är gruvorna stängda och den värsta fattigdomen utplånad, även om norra England fortfarande i stor utsträckning är präglat av sin historia. Men på 1970-talet var fattigdomen fortfarande påtaglig och slumområdena i städer som Birmingham och Manchester utbredda. Ännu på 1980-talet präglades den del av Manchester där jag bor av kolgruvor och det var här den stora gruvarbetarstrejken som slogs ner av Margaret Thatcher ägde rum. Av gruvorna finns numera inget mer kvar än en del gamla arbetarbostäder här och där.
Det innebär att även om tanterna på flyget kanske inte är äldre än mig, har de haft en helt annan uppväxt än min. Det framgick tydligt när de pratade. Många av dem har säkert inte haft några lätta liv. De pratade en hel del om våld och annan brutalitet och om fattigdom, ofta med en kommentar om att det inte varit lätt alla gånger. Men det är inte bara delad glädje som är dubbel glädje, utan gemenskap i svårigheter gör dem lättare att bära. När de pratade om sina bekymmer och de andra nickade instämmande blev bekymren förmodligen lite lättare att bära.
Det som gör mötet med andra människor intressant är den erfarenhet de bär på. En del människor har kunskaper, andra har erfarenhet. Kloka människor ser till att skaffa sig båda delarna. Föraktet som ofta visas för människor som inte har någon djupare formell bildning gör att många inte inser att erfarenhet kan man ha utan bokliga studier. Och av alla människor med erfarenhet kan man lära sig mycket.
Dan Korn
