Arbetsgivarorganisationen Almega utbildning driver just nu en kampanj på temat ”Friskolor gör svensk skola bättre”. Vilket så klart är sant. En av fyra förskolor, grundskolor och gymnasieskolor i Sverige är fristående. Kunskapsresultaten, elevnöjdheten, lärarnöjdheten, ledarskapet och tryggheten är generellt sett större i de fristående skolorna än i de kommunala. Och då ska vi komma ihåg att den svenska ungdomsskolan i stort placerar sig mycket högt i de internationella kunskapsmätningarna som genomförs.
Men den partipolitiska debatten om ungdomsskolans resultat och kvaliteter är erbarmligt torftig och bedrövligt polariserad. Debatten har fastnat i ett verklighetsfrämmande hörn där svartmålning av den svenska skolan är ett viktigt moment för dem som gärna vill hävda att det just är förekomsten av fristående skolor i aktiebolagsform som är orsaken till de ”väldiga kvalitetsproblem” som man hävdar finns.
Att skylla tillvarons problem på företagandet i allmänhet och aktiebolag i synnerhet är inget konstigt för Vänsterpartiet. Sådana problemförklaringar utgör en väsentlig del av V: s dna och därför inte så mycket att bry sig om. Vilket svenskarna heller inte gör. Vänsterpartiet har agiterat mot friskolor under trettio år och hävdar alltid att det finns en stor majoritet bland medborgarna som är eniga med V om att förbjuda privatägda skolor. I riksdagsvalen syns dock inga effekter av denna ”stora majoritet”. V har inte växt en millimeter under alla dessa år utan ligger stadigt och guppar med något enstaka undantag runt 5-7 procent. På motsvarande sätt fortsätter medborgare av alla de slag och med alla tänkbara bakgrunder att använda sin valfrihet för att vid behov söka sig till andra skolor (fristående och kommunala)än de som ligger närmast folkbokföringsadressen. Tyvärr har också Socialdemokraterna sedan länge gett sig in i kampen mot ”marknadsskolan.” Eftersom jag själv sedan barnsben är socialdemokrat och har suttit i både riksdag och kommunfullmäktige för S så förstår jag hur partiet tänker. Man vill gärna ha kvar någon vänsterprofilfråga i sin arsenal och då har valet fallit på att utmåla friskolorna som en marknad för jättevinster som stjäls från skattebetalarna för att istället skickas till skatteparadis, göda extremistorganisationer och/eller finansiera skolägarnas besök på sexklubbar. Men då jag dessutom har en bakgrund som ordförande för Friskoleförbundet och även haft uppdrag i styrelser för friskoleföretag så vet jag ganska mycket om hur friskoleverkligheten ser ut.
Jag vet till exempel att skolor automatiskt inte blir bättre eller sämre om de ägs och drivs av kommunala förvaltningar, föreningar, företag eller stiftelser. Det som är helt avgörande för varje skolas kvalitet och resultat är däremot skolägarnas ambitioner och kompetenser. Givetvis uppkommer det vissa förvaltningsproblem när verksamheter utifrån olika driftsformers och ägarkulturer ska verka under samma ersättningssystem från stat och kommuner. I de kommunala förvaltningarna finns en urgammal tradition av att leva på anslag. I det traditionella upplägget finns inga incitament för att effektivisera sin verksamhet inom vissa sektorer för att därmed kunna skapa ett överskott som kan användas för satsningar och investeringar i andra delar av sin skola. Huvudspåret är istället att göra av med det årliga anslaget på ett sådant sätt att det kommande årets anslag inte sjunker. Produktivitetsintresset är kort sagt nära noll. Inom den privata sektorns verksamheter finns däremot en helt annan tradition av att på olika sätt försöka effektivisera och rationalisera verksamheterna för att därigenom skapa rörelseresultat som kan skapa överskott för nysatsningar, kvalitetshöjningar och möjliga utdelningar till de som investerat många miljoner kronor för att bygga och underhålla skolfastigheterna.
En annan del av friskoleverkligheterna är att tillståndsgivningen under lång tid har varit undermåligt skött. Skolentreprenörer och ägare som saknar både kompetens och kapital har givits rätten att starta skolor som helt tydligt främst har varit inriktade på att roffa åt sig pengar från det allmänna. Saker och ting förbättras successivt när det gäller tillstånden. Kraven skärps. Jag jämför med hur slarvigt som de svenska medborgarskapen delas ut. Även på detta område är förbättringar på gång. Medborgarskap ska bara ges till den invandrare som verkligen eftersträvar att bli svensk och att bidra till den svenska samhällsmodellen. Samma sak med tillstånd att driva skolor. Sådana tillstånd ska endast tilldelas den som eftersträvar att bidra till den svenska skolans kunskapsutveckling och kvalitet.
Skulle ungdomsskolan mer likna en vanlig marknad så borde skolor som är duktiga på att utveckla sin produktivitet – det vill säga åstadkommer mycket goda kunskapsresultat för sina elever genom kostnadsbesparande effektiviseringar och nytänkande – vara dem som sätter nivåerna för de elevpengar som det allmänna betalar ut till skolorna. Vilket betyder att kostnaderna gradvis skulle sjunka för skattebetalarna i takt med att elevpengen sänkts. En sådan ordning skulle också sätta ökad press på alla skolor att förbättras. Det skulle även leda till att skolor, vars ägares ambitioner och kompetenser inte räcker till, avvecklas istället för att som nu år efter år för stora mängder skattepengar bidra till försämrade livschanser för många barn och ungdomar. Vi skulle behöva försöka få till en ordning som sätter fokus på varje skolas skyldighet och överlevnadsintresse att åstadkomma kvalitetsförbättringar av det slaget som jag nämner ovan. Kvaliteten kan faktiskt förbättras radikalt av såväl nedläggningar av dåliga skolor som av etableringar av riktigt bra skolor.
Det gäller också att förstå att allt hänger ihop med allt. Den svenska skolan befinner sig lika lite som arbetsmarknaden och kriminaliteten i sina egna universum. När det gäller den svenska skolans kunskapsresultat, tryggheter och medarbetarnöjdheter så är det självklart så att det finns klara samband till den samhälleliga demografin i stort. Men demografi är inte en långsiktig ursäkt för klena kunskapsresultat. Begreppet ”en skola för alla” betyder att varje kommunal och fristående skola har ett ansvar för att deras elever – oavsett bakgrund – ges den bästa tänkbara utbildningen för att steg för steg kunna integreras in i vuxenlivets Sverige. Här återstår en hel del att göra; den saken är klar. Håller den svenska riksdagen en fortsatt och medvetet stram nivå på invandringen så kommer många generella samhällsproblem att förminskas. Så är det.
Men att förbjuda skolor för att de drivs som aktiebolag är bara ett fördummande och försämrande slag i luften. Därför är det bra av Almega att trycka på från andra hållet. Det behövs verkligen.
Widar Andersson
