Att vi lever i en galen tid är knappast ett originellt avslöjande. Men ibland blir galenskapen tydligare än annars. Som i förra veckan, då den tidigare SVT-anställda Erika Bjerström publicerade en krönika i Dagens Industri med så groteska dumheter att man ryser vid blotta tanken på att denna kvinna fått härja i Public Service i flera årtionden.
Det är vita män som i hennes värld driver på klimatkrisen. Dessutom röstar de på högern, vilket kvinnor i hennes fantasivärld inte gör. Att det faktiskt är länder med män av andra kulörer som är de stora klimatbovarna spelar tydligen ingen roll. Det är de vita männen som är faran. Hon refererar till en god vän som umgås med drömmen om en lagom stor naturkatastrof som kan få ta död på några miljoner, eftersom ”det är rätt att offra ett fåtal liv för att rädda ett flertal liv”. Förr kallades tron på att människooffer skulle avvärja större faror avgudadyrkan, men det var ju då det. Nu får man skrivuppdrag för DI om man anser det. Krönikan är dock väl dold på tidningens hemsida, så kanske är det något som skaver.
Apropå Public Service drabbades de av ett ramaskri när deras populära expert Agnes Wold sade den tämligen självklara föresatsen att om hon hade ett barnbarn med könsdysfori hade hon försökt att tala med det och få det att vilja acceptera sin egen kropp.
Det var som om alla blivit galna på en gång. Wold hävdade att hon gärna tog ett fängelsestraff på fyra år för att ha försökt omvända barnbarnet. Hellre det än att utsätta det för könskorrigerande medicinering och operationer. Detta med anledning av att vi snart får en ny lag där omvändelseförsök kriminaliseras.
Det är bara det att med dessa omvändelseförsök menas terapi för att förmå homosexuella att bli heterosexuella och lagen förbjuder bara detta i fall då det sker långvarigt och omfattande, så att det kan kallas ”psykiskt våld”. Det lagen syftar till är framför allt att ge ett juridiskt utrymme för att kunna åtala psykiskt hedersvåld. Ett förtroligt samtal mellan en mormor och hennes barnbarn kommer inte att bli kriminellt.
En som uppenbarligen inte fattat det är Sveriges jämställdhetsminister Nina Larsson, som på X skriver att hon är stolt över att Sverige ”kriminaliserar omvändelseförsök. Psykiskt våld kan aldrig accepteras i någon form”. Antingen har denna minister missuppfattat vad det är Riksdagen beslutat om, eller också har hon en väldigt egendomlig bild av Agnes Wolds eventuella förhållande till sina barnbarn. Under alla omständigheter har inte Wold gjort vare sig ”attacker på utsatta personer” eller gett uttryck för något ”hat och hot” som Larsson talar om i sin tweet.
Inte heller Sveriges Radio har förstått att det nya lagförslaget inte kommer att kriminalisera Agnes Wolds samtal med barnbarnen. Men de har haft ett allvarligt samtal med henne om att hon inte får lov att uttala sig i könsidentitetsfrågor i fortsättningen när hon medverkar i radion. Programledaren Christoffer Garplind, som kallat Wold kärring, psykopat och annat samt sagt att hon borde låsas in som mentalpatient, har inte fått några sådana tillsägelser. Han sa det ju bara på skoj, enligt honom själv. Ja det brukar alla mobbare säga när de ifrågasätts.
Men galenskaperna slutar inte i Sverige. Samtidigt som dessa galenskaper pågår i vårt land sker samma sak i Storbritannien. Det finns skäl att påminna sig Carl Gustaf Jungs teori om synkronisitet, först presenterad i essän ”Uber Synchonizität” 1951, men mera sprid i den engelska översättningen ”Synchronicity, An Acausal Connecting Principle” 1955. Helt vitt skilda händelser kan tillsammans med en människas tankar se ut som om de bildar ett mönster. Man tänker på en viss människa och plötsligt möter man samma människa på gatan, eller denne ringer i telefonen. Självklart har detta inget med orsak och verkan att göra, men Jung, som inte var främmande för att utforska samband mellan människans psyke och naturvetenskapen, kallade detta ”ett meningsfullt sammanträffande”.
Hur meningsfulla galenskaperna är kan dock diskuteras. Synkroniserat i tid med galenskaperna i Sverige har den brittiska organisationen för bevarande av kulturhistoriska och natursköna egendomar, The National Trust, av okänd anledning förbjudit ett lokalt familjeföretag för guidade vandringar längs vandringsleder att beträda organisationens marker. Andra är välkomna som förut, men just detta företag får inte längre gå vandringsleden längs Wales kust. Nu har Storbritannien ingen motsvarighet till den svenska allemansrätten, men en rättighet att beträda tydligt utmärkta vandringsleder finns, så organisationens förbud verkar helt galet. Och man kan ju fråga sig vem som kontrollerar om förbudet följs ute på den ödsliga kustremsan. Hela vandringsleden är 140 mil lång.
National Trust ägnar sig numera inte bara åt att bevara gamla fornminnen, som Stonehenge, och gamla slott och herresäten som åldrade brittiska lorder en gång skänkte till organisationen för att de skulle slippa undan arvsskatt och underhållskostnader. Numera delar de också ut garanterat veganska tamponger på sina toaletter, inklusive herrtoaletterna, vilket tillkännages på stora plakat.
Detta har självfallet väckt skratt och kritik från de vanliga konservativa hållen, vilket organisationen besvarar med att tampongerna ”stärkt inkluderingen”. Men detta råder det delade meningar om. Kritik har kommit från ett mera oväntat håll. Transpersonen Katy Jon Went, som titulerar sig ”diversity and inclusion facilitator” instämmer i kritiken, eftersom den utsätter eventuella transmän – med andra ord biologiska kvinnor som känner sig som män – för onödig uppmärksamhet om de skulle använda sig av tampongerna på herrtoaletten. Skulle de göra det skulle de ju offentliggöra sitt biologiska kön för andra män. Att själv ha en tampong i fickan är betydligt mer inkluderande.
I Skottland har parlamentet – som skämtsamt kallas ”the Wuhan Lab of terrible ideas in UK politics” – nyligen infört en regel som gör det möjligt för personer som inte är brittiska medborgare eller ens har permanent uppehållstillstånd att väljas in i parlamentet. På så sätt har ”The Green Party” – Storbritanniens motsvarighet till Miljöpartiet, men om möjligt ännu mer verklighetsfrämmande än dess svenska motsvarighet – fått in en parlamentsledamot som fyller i så många rutor i listan över chickt utanförskap, att han – ursäkta, dem – måste ses som partiets önskedröm i alla avseenden.
Dem heter Q Manivannan, är en transperson med pronomen de eller dem. Jag kallar dem alltså konsekvent dem här. Dem har bara ett tidsbegränsat studentvisum som inte ger dem rätt till lönearbete, vilket onekligen ställer till det med tanke på att det är ett betalt uppdrag att sitta i parlamentet. Men, har de kloka lagvrängarna kommit fram till, det är inget ”riktigt jobb”, utan ett betalt uppdrag, som dem alltså kan utföra.
Om dem inte skulle få förlängt visum kommer alltså Edinburgh att representeras från delstaten Tamil Nadu i Indien, där dem egentligen bor.
Mannivan kallar sig själv ickebinär och säger att dem ”brinner för en mer omtänksam politik med rötter i arbetarklassen, queerkulturen och solidariteten”. Dem har bedrivit en insamling för att kunna betala sitt studentvisum och framställer sig alltså som en stackars fattig tamilsk invandrare.
Men dem kommer från en familj i den övre medelklassen i en av Indiens rikaste städer, har gått i privatskola och på universitet innan dem drev ett företag specialiserat på att lära de superrikas barn hur man tar sig in på världens bästa elituniversitet.
Hur man tar sig in har dem sannerligen lärt sig själv också. Dem är smart, men det kan man knappast kalla skottarna, som hittat på lagar som tillåter detta.
Den brittiske historikern Arnold J Toynbee skrev mellan 1934 och 1961 mastodontverket ”A study of History”, vars slutsats sammanfattats av andra: Civilisationer dödas inte, utan begår självmord. Det är inte utan att det där besannats dagligen på sistone.
Dan Korn
