Världen går under! Den fruktan har många människor genom historien haft. Men när man börjar syna denna fruktan i sömmarna är det sällan som de är rädda för att hela världen går under. Rädslan brukar handla om att det är deras värld som går förlorad.
Det är i och för sig något att vara nog så rädd för. I vår tid talar många om att den västerländska civilisationen är hotad av allt för stor invandring, främst från muslimska länder. Om man älskar det den västerländska civilisationen representerar är det en nog så allvarlig fruktan.
Men om man tittar på undergångslitteraturen, om man kan kalla den så, är det lätt att se att var och en menat något annat med undergången. Samuel P Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” (1996, svensk översättning 2006) är inte, som många som inte läst den tror, en uppmaning till krig, utan till fred. Inspirerad av Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång” (1918-1922, svensk översättning 1996-1997) menade Huntington att varje civilisation har sin uppgång och sin nedgång och nu var den västerländska civilisationen på väg neråt. Det innebar att Västvärlden inte längre var världsledande politiskt och ekonomiskt. Ingen förlust, tyckte Huntington. Det är inte samma sak som undergången. Västvärlden kan fortsätta att blomstra också när den inte längre är världsledare.
Det där är ju en sympatisk tanke, men den ligger ganska långt från det Spengler menade. Han talade inte om Västvärldens ledande roll, utan han menade att mänskliga kulturer hade en livslängd på omkring tusen år. Och med kultur menade han främst mentalitet. Det handlade alltså om människans sätt att tänka och handla, som varierade från kultur till kultur. Han menade sig kunna se att omkring år 1000 började människor i Europa tänka och handla alltmer så som vår tids människor gör.
Antikens människor läste Homeros, men de skulle aldrig komma på idén att gräva ut Trojas kullar, så som moderna arkeologer. ”Man ville ha myten, inte historien” skriver Spengler. Intresset för historia är en del av den västerländska kulturen, som han alltså menade skilde sig från antikens kulturer.
Den italienske poeten Francesco Petrarca levde redan på 1300-talet, men han var en människa som vi i vår tid har mycket mera gemensamt med än antikens människor. Han var inte enbart en framstående lyriker, utan skrev också historia, samlade på historiska föremål och anses vara världens förste bergsbestigare. Även om hans historiska intresse gjorde att han läste de antika författarna flitigt, var han inte som dem, utan han var en modern människa, menar Spengler.
När moderna människor ser antikens greker som sina jämlikar drar de därför orimliga paralleller, eftersom de inte förstår antikens mentalitet:
”Man anar inte att ord som republik, frihet, egendom, betecknar företeelser som nu och då har helt olika inre innebörd. Man ironiserar över Goethetidens historiker, som troskyldigt uttryckte sina politiska ideal när de skrev forntidens historia [—], men själva kan de inte författa ett kapitel utan att avslöja sin morgontidnings partifärg”.
Man använde helt enkelt antiken för de syften som passade en själv. Antiken fungerade som inspirationskälla, men var en annan värld, en annan tid, en annan kultur.
Spenglers boktitel ”Västerlandets undergång” är direkt missvisande. Han trodde inte på en undergång, utan på en förändring. Han menade att det som kännetecknade den västerländska människans mentalitet – där nyfikenheten som leder till historiestudier, upptäcktsresor och bergsbestigning är en viktig del – med tiden skulle försvinna och ersättas av något annat.
Han kallar den västerländska kulturen faustisk. Ordet är hans egen uppfinning, hämtat från Johann Wolfgang von Goethes drama ”Faust”, om mannen som sålt sig till djävulen och därför har två själar; dels sin egen, dels djävulens eller Mefistofeles. Detta är den motsättning eller fördjupning han tycker sig se i vår kultur, där två poler ständigt kämpar mot varandra, som tar sig uttryck i konflikter som den mellan katolicism och protestantism, men som Spengler menar också är en förutsättning för klassiskt måleri, där skuggor, dagrar och färger skapar motivet och djupet, inte som enkla teckningar med linjer för konturerna.
Denna kultur menar han skiljer sig från antikens, som han kallar apollinisk, från den grekiska guden Apollon. Det är en enklare kultur i Spenglers värld. Idén har han lånat från Friedrich Nietzsche, som i sin första bok ”Tragedins födelse” (1872, svensk översättning 2000) skiljer på två fenomen i den klassiska grekiska kulturen; det apolliniska och det dionysiska. Dionysos var vinets, dramats och fruktbarhetens gud, medan Apollon stod för ljus, musik, konst, läkarvetenskap, men kanske framför allt här måttfullhet i motsats till Dionysos måttlöshet.
Spengler var inspirerad av Nietzsche, men inte okritisk. Han såg Nietzsches skildring av det antika Grekland som naiv och alldeles för präglad av Nietzsches egna idéer. Kanske är det därför som Spengler inte ser det uppenbara, nämligen att det han kallar faustiskt i den västerländska kulturen är samma sak som motsättningen mellan Apollon och Dionysos i det antika Grekland.
Man behöver inte hålla med Spengler om allt. Han är ute efter att skildra hur den västerländska kulturen uppstår på 900-talet och hur kulturer brukar vara i tusen år, varför Västerlandets kultur nu snart nått sitt slut, det han i boktiteln överdrivet kallar Västerlandets undergång.
Det är mycket lätt att visa att Spengler har både rätt och fel på samma gång. Vissa företeelser går att spåra långt tillbaka i tiden, medan andra ändras snabbt. I ett avseende är därför antiken en del av samma kultur som vår, medan det i andra avseenden är så att Spengler själv levde i en helt annan kultur än vår. Just mentaliteten är det avgörande. Vi anser att vissa saker är rätt just därför att antikens människor ansåg att samma sak var rätt, men Oswald Spengler kunde förmodligen inte ens föreställa sig att man kunde ha annat än svarta skor på en middagsbjudning, medan riksdagsmän i vår tid uppträder i talarstolen i vita sneakers.
Allt sedan antiken har det som blev den västerländska kulturen präglats av motsättningar. Det var det Nietzsche kallade apolloniskt och dionysiskt och det är det Spengler kallade faustiskt. De båda motpolerna har hållit varandra i schack. I modern politik är det vänster mot höger, liberalism mot konservatism, socialism mot borgerlighet. I äldre tider var det protestanter mot katoliker, eller kristna mot judar. Det var det antika grekiska arvet mot det judisk-kristna arvet. Hela tiden upprepas samma motsatspar på olika sätt.
I många andra kulturer har man eftersträvat en enhetlighet, där en ledare styrt över allt. Exempelvis styrde kalifen i den muslimska världen över både religion och stat. I det kristna Europa hade förvisso påven maktanspråk, men man skilde hela tiden på den religiösa och den sekulära makten. I det forna Kina styrde kejsaren hela det väldiga riket och det fanns ett enighetsideal som gjorde att kejsarens alla idéer åtlyddes. Den europeiska förhållandevis stora friheten, tack vare motsättningarna, har varit en utmärkt drivbänk för uppfinningar, konst, litteratur och samhällsförbättringar, exempelvis demokratin.
Nietzsche skildrar hur i stort sett alla folk i forna tider hade fester som var orgier i mat och vin, vilket ledde till en sexuell lössläppthet och ”den avskyvärda kombinationen av vällust och grymhet”. Tack vare Apollons motverkande kraft i Grekland fick inte dessa fester, när de skedde i Dionysos namn, samma våldsamma karaktär, utan blev verkliga glädjefester för alla inblandade.
Spengler hade rätt i att mycket i vår mentalitet ändrats sedan antiken, men motpolerna under olika namn lever kvar. De kan liknas vid vardera änden på en pendel, som ständigt slår fram och tillbaka. När pendeln gått för långt åt ena hållet, slår den åt andra hållet. Detta kan innebära att när de faror och galenskaper vi ser i vår tid gått tillräckligt långt, kan en motkraft uppstå som för oss tillbaka till motsatsen. Just därför går kanske Västerlandet inte under så lätt. Botemedlet finns inbyggt i själva kulturer.
Dan Korn
