Det är frågan många ställer sig efter de massiva protesterna i Iran som inleddes 28 december och som bara växer sig i styrka för varje dag. Det är lätt att både regimer och alla andra vaggas in i villfarelsen att saker är för evigt. Att ge upp är enkelt och förledas att tro att nu kommer det alltid vara så här.
Ett av världens värsta länder, med fruktansvärd repression mot särskilt kvinnor, som från att ha levt på alla sätt västerländskt tvingades in i en islamistisk diktatur 1979 när shahen störtades, kan det bli fritt igen?
Det är ett land långt borta men ändå nära för många svenskar känner minst en person med iransk bakgrund. Det finns 120 000 personer här, många med högre utbildningar och väldigt många inte integrerade utan assimilerade.
Ändå har det varit märkligt tyst i svensk media. Till skillnad på hur rapporteringen var från Gaza har upproret i Iran fått notiser. Pliktskyldig rapportering för att det är nyheter men inga ettor på startsidorna. Gaza däremot prenumererade på just detta i två år. Trots att det är en unik händelse att iranska folket reser sig, trots att vi har så många svensk-iranier.
Det är lätt att dra slutsatsen att för att det just är iranier, och många iranier är välutbildade i Sverige, så är det inte alls lika intressant som det för vänstern så omhuldade och nästan mytiska Palestina. Det finns också många tongivande i debatten till höger med just iransk bakgrund.
I Sveriges riksdag är den vanligaste utländska bakgrunden utan tvekan just iranier, majoriteten till vänster. Men eftersom gruppen är så assimilerad finns inga gruppröster att hämta och exakt hur assimilerad den är visar paradoxalt nog tvångsblandningens talesperson Lawen Redar själv med sitt eget liv. Och Nooshi Dadgostar.
Dessutom är de som flytt hit inte muslimer. Och det är inte synd om dem. Där kanske vi har den verkliga anledningen till det monumentala ointresset svensk media och svensk vänster har för just Iran?
Istället har den svenska vänsterregeringen skämt ut Sverige när de inte bara åkte till Iran iklädda hijabs utan dessutom gullade till den grad med regimens utsända när de var i Sverige att de öppet kramades. Ingen kan sudda bort bilden från näthinnan när Jan Eliasson kramar irans utrikesminister på besök i Sverige.
Utan att veta kan jag gissa hur förnedrad svensk-iraniern Ardalan Shekarabi kände sig när han blev tvungen att hälsa på regimen på besök och hålla god min för karriärens skull.
Irans frihetskamp borde mer än Palestinas vara vår, ändå är det just den värdelösa lilla ökenremsan utanför Israel som sedan 50-talet gett varje svensk vänster något vått i ögonvrån och det är obegripligt.
En regim är tack och lov aldrig evig. Även Sovjet föll. Miljoner med iranier och deras ättlingar runt om i världen följer nu mediebevakningen timme för timme i hopp om att regimen faller och flyr till Ryssland. Det som krävs nu är att polis och militär också ansluter sig till folkets uppror.
Världen håller andan. Utom svensk media. Som verkar anstränga sig för att bevaka denna historiska händelse så lite det bara går.
Rebecca Weidmo Uvell
