Media brukar vara snabba på att fånga upp vänsterns aktuella frågor och paketera dem som nyheter så när jag läste artikeln i DN i mitten av augusti med rubriken ”Tio år i Sverige men Sanaz har ännu inga svenska kompisar” blev jag inte förvånad. Faktum är att jag förväntar mig fler sådana artiklar under kommande 12-årsperiod fram till valet.
För den sortens artikel ska ses i ljuset av sossarnas offensiv för integration, där tvång och blandning är centrala ord.
Tjejen i artikeln kom från Afghanistan för 10 år sedan, som ”ensamkommande”. En av få flickor, nästan alla från Afghanistan var som bekant män. Hon passade på i flyktingkrisen att ge sig av från tryggheten hemma hos mamma i Iran, landet hon själv föddes i, för att ta sig hela vägen till Sverige med flyktingvågen. Pengarna hade mamman sparat åt henne. Hon var alltså varken afghan i meningen flydde från Afghanistan, eller ensam, hon var som de flesta helt vanliga ekonomiska migranter som passade på.
Hon hävdar också att det var ”en slump” att hon hamnade i Sverige. Landet längst bort från resan som startade i Iran.
Men det är inte avsaknaden av kritiska frågor som sticker ut utan narrativet att svenskar inte vill vara vän med henne. Att hon försökt och försökt men inte lyckas.
Är svenskar särskilt svåra att lära känna, är frågan som hänger i luften. Ihop med ”är det svenskarnas uppgift att bli vän och integrera utlänningar?”.
Jag tror att Sverige absolut kan vara ett dåligt val för invandrare av kulturella skäl. Vi är ett extremt land på många sätt, som att vi är så oerhört sekulariserade. I detta karga mörka klimat har en särskild sorts svensk själ också utvecklats, en som älskar naturen och ensamheten. Vår kärlek till de små stugorna är ett uttryck för det, de som finns i många släkter. När staten genomdrev laga skifte och splittrade byarna så att bönderna, vilket var majoriteten av oss, flyttade ut ensamma på markerna, bidrog också.
Men den afghanska kvinnan ska inte tro att bara för att vi alla är svenskar så tycker vi nödvändigtvis ens om varandra särskilt mycket. I den lilla by i Sörmland där vi har sommarställe, har en jag kände tidigare testat den tesen. Han flyttade permanent till sitt sommarhus och försökte ett år att lära känna föräldrar på barnens dagis i byn, fruktlöst. Har du inte fötts in i byn är folk bara artiga. De gav upp och flyttade till Jönköping, sommarhuset behöll de.
Vi har en konstig självbild, åtminstone vänstern i Sverige, att vi är ett särskilt öppet och empatiskt folkslag, när sanningen är att de flesta allra helst vill vara ifred. Däremot behåller vi gärna den falska självbilden.
Så du kan absolut bo i Sverige ett helt liv utan att lära känna en svensk person på djupet. I många svenska byar och små städer krävs det inte sällan att du så att säga, gifter in dig i staden genom en lokal invånare eller någon därifrån för att du verkligen ska släppas in i gemenskapen. Som svensk alltså.
Detta leder oss till svaret på fråga två, om svenskar har ett ansvar att integrera folk. Nej. Givetvis inte. Men heller inte någon förmåga tror jag. Svenskar är helt enkelt lite för egensinniga. Vi vill ha vår frihet, vår ensamhet och våra cirklar är därför små. Det gör oss synnerligen illa rustade att integrera ens ett blygsamt antal nyanlända.
Rebecca Weidmo Uvell
