“Vi är på väg att besegra den organiserade brottsligheten.” Det intygade statsminister Ulf Kristersson i veckans partiledardebatt. På Folk och försvars konferens i Sälen, dagarna innan, var justitieminister Gunnar Strömmer något försiktigare i prognosen, men skröt ändå med att regeringens brottsbekämpande politik utgjort “en stor framgång”. Han exemplifierade med att “det dödliga gängvåldet halverats på tre år. Skjutningarna har minskat med 60 procent. Antalet skadade har minskat med 57 procent, antalet döda med 45 procent.”
Att moderata ministrar gör stor poäng av kriminalpolitiken är förstås inte förvånande. Regeringsmakten vanns till stor del på grund av vänsterns misslyckande inom lag och ordning. Högern tror att även höstens val kommer att avgöras på batongfrågorna.
Men är det sant att vi är “på väg att vinna över gängen”, som moderatledaren hävdar?
Nyligen kom polisens årsstatistik över skjutningar och sprängningar. Den innehåller en del glädjande nyheter. Och siffrorna ger högerregeringen åtminstone delvis rätt.
Skjutningarna är fortsatt på väg ner. De har mer än halverats i antal sedan maktskiftet 2022. Även antalet skadade och döda i skjutvapenvåld minskar. Och då innefattar årsstatistiken ändå masskjutningen i Risbergska skolan i Örebro.
Det ser ut som att förändringarna har gett resultat. Polisens målmedvetna arbete i kombination med strängare lagstiftning, utbyggda fängelser och bättre verktyg tycks ha effekt. Skjutningarna pressas ner.
Men att skjutningarna trycks tillbaka betyder inte att den organiserade brottsligheten är på väg att försvinna. Den tycks istället anpassa sig.
I samma takt som skjutvapenvåldet har minskat, har istället sprängdåden ökat. Den kurvan är inte lika smickrande för regeringen. Sedan maktskiftet -22 har antalet sprängdåd mer än fördubblats.
Det finns en logisk förklaring. Hotet om ökad uppklaring och strängare straff för skjutningar gör att de kriminella söker andra metoder. Sprängmedel ger bättre möjlighet att undgå upptäckt, eftersom de kan placeras ut på udda tider och dessutom tenderar att förstöra spår efter gärningsmannen.
Men även vad gäller sprängningarna finns kanske hopp. Polisen konstaterar att det senaste året visserligen på totalen innebar många sprängdåd, men att trenden under året varit kraftigt avtagande: “Under årets tre sista månader var det klart lägre nivåer av fullbordade sprängningar än tidigare under året”.
Det är alldeles för tidigt att jubla. Men det kan vara så att vi i detta nu är inne i ett trendbrott också vad gäller sprängdåd. De metoder i polisens kraftsamling som gett resultat mot skjutningar, kanske också fungerar mot sprängningar.
Men inte heller då vore det dags att utropa seger i kampen mot gängen, som Ulf Kristersson är snubblande nära att göra. Den organiserade brottsligheten verkar kunna justera sina arbetssätt. Går det inte att skjuta, börjar de kriminella spränga. Går det inte att spränga, så börjar de – ja vadå? Det snackas om anlagda bränder som nästa steg i evolutionen.
Tro inte att kampen mot gängen är vunnen. Det är inte vad statistiken indikerar.
Däremot visar siffrorna att det spelar roll hur man röstar och vilka som har makten. Det kan Ulf Kristersson vara nog så stolt över.
Per Gudmundson
redaktionschef på 100%.
