2006 hade arbetarfackföreningarna i LO 1, 8 miljoner medlemmar. I riksdagsvalet samma år röstade (enligt SVT: s Vallokalsundersökningar) 45 procent av arbetarväljarna (i och utanför LO) på Socialdemokraterna medan tre procent röstade på Sverigedemokraterna. I valet 2022 fick S 32 procent av arbetarnas röster medan SD fick stöd av 29 procent av arbetarna. Och 2024 hade LO tappat en halvmiljon medlemmar jämfört med 2006.
Uppgifterna om LO: s medlemstapp finns i en ny rapport av den LO-nära tankesmedjan Arena Idé som Dagens Nyheter rapporterar om (3/9) DN frågade LO: s ordförande Johan Lindholm om han anser att fler skulle gå med i facket om er samverkan med S upphörde?
”Det tror jag inte och vi ska fortsätta samverka”, svarade Lindholm. Han slår också fast att vi i LO ”har varit kassa (–) vi måste finnas ute på arbetsplatserna och lyssna med stora öron och mindre mun.” Så är det säkert.
Intresset för facket är fortsatt mycket starkt i Sverige.2006 hade tjänstemanna- och arbetarfacken en organisationsgrad på 77 procent. Dagens siffra för arbetarfacken är 58 procent medan 74 procent av tjänstemännen är fackligt organiserade. Ingen kris och katastrof alltså. Men Johan Lindholm och hans folk i LO-facken bör inte vifta bort frågan om arbetarfackens kraftiga medlemstapp kan ha något med det partipolitiska att göra.
Fackföreningar med anknytning till LO var med om att bilda det socialdemokratiska partiet mot slutet av det förrförra seklet. I fackföreningsrörelsen har det då och då utkämpats hårda strider mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare. Vilket var ett viktigt demokratiskt renhållningsarbete. Kommunisterna på den tiden var ofta kopplade till fjärran och diktatoriska makter á la Sovjet och var därför säkerhetsrisker. Ungefär som dagens islamister med kopplingar till Hamas och Muslimska Brödraskapet bör få möta motstånd när och om de försöker infiltrera fackföreningar, partier och myndigheter av olika slag.
Dagens partipolitiska strid mellan S och SD är dock i allt väsentligt främst en kamp om makten i ett rådande system. Jag tror knappast att någon seriös samhällsbedömare skulle plädera för att Sverigedemokraterna här och nu skulle vara systemhotande på samma sätt som islamister är idag eller som Sovjetkommunister och nazister var då det begav sig under andra världskriget.
Professorerna Olle Folke (statsvetenskap) och Johanna Rickne (nationalekonomi) har för studieförbundet SNS räkning analyserat arbetarnas representation i den svenska politiken. Deras rapport ”Klasstaket i svensk politik: Arbetarklassens möjligheter till politisk karriär” publicerades nyligen av SNS. Folkes och Ricknes analyser bygger på mätningar av arbetarklassbakgrunder hos valda politiker i de olika partierna fram till valet 2018. De skriver: ”Fram till mitten av 1990-talet företrädde nästan två tredje[1]delar av riksdagens arbetare Socialdemokraterna. En nedgång kan skönjas under de senare åren, och i det sista valet som ingår i vår studie bidrog Sverigedemokraterna med en större andel av riksdagens arbetare. (..) Det parti som har högst arbetar[1]representation är Sverigedemokraterna.”
Mot den här bakgrunden är det knappast lämpligt för ett arbetarfack som LO att knyta sig alltför hårt till ett av de två partier som har flest arbetarväljare. Om den knappa tredjedel av alla arbetare som röstar på SD upplever sig vara motarbetade och icke önskvärda i LO-facket just bara därför så kan ingen förneka att det torde påverka organisationsgraden negativt. LO bör självklart fortsätta ”samverka” med politik som stärker deras medlemmar. Men det ensidigt partipolitiska är nog inte längre stärkande för fackets styrka och inflytande i arbetarviktiga frågor.
En klassisk uppgift för arbetarfackföreningar är att på olika sätt försöka förhindra att löner och arbetsvillkor pressas och försämras genom en omfattande invandring av människor som kan tänkas arbeta svart och/eller på andra sätt bidra till lönedumpning på arbetsmarknaden. LO har under senare tid inte skött den uppgiften på ett propert sätt. Den dåvarande ledningen för LO valde att följa den socialdemokratiska partilinjen som var hårt inriktad på att framförallt vara emot SD; och som därför såg mellan fingrarna med den historiskt höga invandringen från utomeuropeiska och visavi svensk arbetsmarknad underutvecklade regioner. Hade LO istället valt att mer tydligt värna sina medlemmar i stort så hade sannolikt medlemstappet varit mindre och arbetarfacket starkare. Och relationen till Socialdemokraterna, SD och de övriga partierna hade nog varit mer sund och mer allmänt respekterad.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
